Mer om tvångstankar

Jag lyssnar gärna på musik på jobbet för att slippa höra allt annat som låter här i landskapet.

Jag kan inte låta bli att överväga att, för full hals precis som jag gör i bilen, sjunga med.

Bruce Springsteen - "Jungle land" (1975)

Någon gång, kanske om jag blir obscent Bill Gates-rik, ska jag nog fan ge efter för allt det där. Jag ska inte berätta för någon att jag aldrig mer behöver jobba, utan bara komma till jobbet iförd kalsonger, gummistövlar, solglasögon och en gul bandana, ställa ett helrör Jack Daniels på skrivbordet, lägga fötterna på skrivbordet, sätta på lurarna och skråla mig hes. Kanske, när jag skrålat en stund, så att det blivit precis knäpptyst överallt, och folk ställt sig upp för att titta vad fan som händer, ska jag lyfta på min kalsongklädda rumpa, och fisa ljudligt.

Sedan ska jag högljutt proklamera att Nu skiter jag i det här, och resa mig upp och gå, och klappa chefskan i rumpan på vägen ut.

Jag ska inombords föreställa mig minerna hos hundra ingenjörer i fula skjortor, tröjor och illasittande jeans och Lundhags på fötterna, flottiga glasögon och taskig frisyr, som alla står och gapar, medan jag, viftandes med min flaska Jacks, dansande och vickande på min kalsongrumpa skrålar "dOOOOOOOOOOOOWN in jungle LAAAAAAAAAAAAAAND" och vandrar iväg.

Jag ser bilden. Det ska vara motljus, och jag ska bli en siluett mot förmiddagssolen, armarna rakt ut, och ena foten i ett käckt danssteg, flaskan i ena handen, huvudet lätt tillbakalutat i det halvmusikaliska vrålet.

Ridå.

Vad tror ni? Drömma kan man ju iallafall.

Jag måste ta den där bilden. Någon som ställer upp?
Gummistövlar, kalsingar, gul bandana och en flaska Jacks. Du får behålla flaskan.


Uppdatering:
Tolkningar och diagnoser från amatörpsykologer emottages tacksamt i kommentarsfältet.