Betala för sig

Det finns något märkligt med att betala skulder till vänner och bekanta. Vissa är maniskt noggranna och betalar tillbaka tjugo spänn dagen efter. Andra bara låter bli att föra på tal femhundra spänn de är skyldiga.

Nyligen gjorde jag bekanta en tjänst, och de skulle pröjsa mig 400 spänn för mina utlägg. Själv tjänade jag inte en krona. Jag har inte sett röken av det än. Jag har det tillräckligt bra ställt för att verkligen inte bli ett dugg lidande ekonomiskt av fyra hundra spänn, men jag störs ändå. Varför?

Jo, dels för att människan som ännu inte betalat har mycket mer pengar än jag, och dels för att det är nonchalant. Jag lade ganska många timmars arbete på det, och jag bjöd på det arbetet.

Jag känner mig småsint och gnällig och petig om jag går och ber om pengarna. Jag har lite för mycket stolthet, och, som sagt, det handlar inte så mycket pengarna som så. Jag tänker nog vänta tills de kommer på det själva. Vore det jag, skulle jag hört av mig och frågat om de ville ha kontanter eller pengarna på något konto, och isåfall vilket.

Det finns ett mönster här också. För de människor för vilka fyra hundra spänn är lunchpengar är det så lite att de inte tänker på det, och skiter i det. Då är arrogansen dubbel, för de borde inse att inte alla självklart har det lika bra, vilket gör det till en ännu större anledning att betala tillbaka.

Jag undrar om det är relaterat till den där önskar att fotografera sin röv.