Jobbigt

Det här var faktiskt lite jobbigt.
Jag läste just Marcus Birros Expressen-krönika, som han fått så mycket skit för, och som dessutom visade sig vara dolda kameran på TV3.

Marcus Birro har faktiskt en del poänger. Det är alltså det som är det jobbiga. Det är djävligt obehagligt att bli rädd, göra en association som man verkligen verkligen inte vill göra, och sedan inse att man, på ett känslomässigt plan, är rasist, trots att man på alla rationella plan tycker att hela idén är vidrig. Det är djävligt obehagligt att bli rädd för människor, trots att man vet att det inte är något fel på dem, och att man verkligen verkligen inte borde vara rädd för dem, och att det är baserat på något så fruktansvärt dumt som ett yttre som antyder en viss etnicitet och grupp inom gruppen, t.ex kriminella män från öststater.

Jag har också kommit på mig själv med det. Jag avskyr det. Jag vill inte vara sådan, en Sverigedemokrat, en som är rädd för folk för att de är från någon annanstans, som jag dessutom uppenbarligen associerar med sämre etik än min egen.

Å andra sidan, det som skiljer mig från Sverigedemokraterna är väl att jag inser att rädslan är primal, inte rationell, och att jag därmed kan hantera den och uppföra mig som folk ändå.

Dessutom undrar jag lite, vad självändamålet i godtrogenhet är. Birro tar upp det, som om det var något självklart gott att vara godtrogen. jag är tveksam. Själv ser jag det nog mer som en smula korkat att tro alla om gott. Ganska många människor är faktiskt praktarslen, men det är inte nödvndigtvis kopplat till etnicitet. Idioter finns det överallt.

Fast det var väl egentligen inte hans krönika som var poängen, utan hans hantering av kritiken kring den, eller?