Idag besökte familjen Stadsmuséet i Stockholm. Där finns en lekavdelning, såklart, och i den kan man bland annat leka affär i en hyfsat autentisk 70-talskiosk. Bland annat är GB-glasskartan från 77, och på en hylla står sockerdricka och på en annan tablettaskar. Ungefär autentiskt. Och Pengar. Pengar utskrivna och inplastade i, för barnen, lagom storlek. Eller om det är färdigköpta leksakspengar som plastats in. Nåväl, frun köpte en glass av äldsta sonen, som sa att den kostade trettio kronor (På kartan kostade INGEN mer än 2:85). Hon letade i den enorma högen med stålars, och tog fram en femtiolapp och sa att hon bara hade den. Jaha, sa sonen. Drog lappen genom en imaginär kortläsare, och blippade glassen i en, lika imaginär, EAN-scanner, och räckte tillbaka pengen tillsammans med glassen.
Vi tittade storögt på varandra, jag och frun. Det är alltså såhär det känns att bli gammal och tekniskt frånåkt av en treåring. Fy satan!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Besökare sedan 090601:
HAHAHAHAHA, jisses, den var rå!
SvaraRaderaVilken reflektion!
SvaraRaderaNaturligtvis härmar han hur det brukar gå till när han är med och handlar någonstans. Vem använder kontanter idag? Vem räknar ut i huvudet hur mycket man skall betala, respektive få tillbaka i växel? 1977 var jag inte ens född, men jag blev ändå lite paff, om än inte egentligen överraskad, när jag läste historien. Jag har ändå gått och köpt glass i glasskiosker (för kontanter) ett antal gånger i mitt liv.
Det är i alla fall inte så ofta det bjuds huvudräkning och kontanter numer.
SvaraRadera@Tobias och Selma:
SvaraRaderaNaturligtvis är det så. Det vet min treårige son, men jag hade inte fattat det. Jag var så djävla gammaldags att jag trodde det självklara var att langa över cash och få växel.
Då är vi i gott sällskap, och, som sagt, jag var inte ens född 1977... Tack förresten för att du hjälpte till att spä på mitt livs första ålderskris. ;-)
SvaraRadera