fredag 28 januari 2011

Ålder.

Ålder är jobbigt. Och jag är lite nojjig.
Å ena sidan har jag inga problem med att associera mig med folk på jobbet som är tio år äldre än jag, och blir förvånad när det visar sig att vi inte är jämngamla, å andra sidan känner jag mig ofta som en tolvåring som leker vuxen och är rädd att bli kommen precis när som helst.

Den där tryggheten man såg hos vuxna som liten, när infinner sig den?

Och ja, jag vet att jag inte är ensam i detta.

5 kommentarer:

  1. Det gör vi ju redan. Och likt barn har vi bara en mycket vag uppfattning om vad vi leker och hittar mest på efterhand.

    Och berättar allt vi gör för varandra i imperfekt eller något liknande tempus.

    Typ. Eller?

    SvaraRadera
  2. "Och nu skulle du laga mat till alla barnen å jag skulle dricka te..."

    Typ.

    SvaraRadera
  3. Mmmm. Det är sånt där som får mitt blod att isa sig under sömnlösa nätter. Mina barns yttersta trygghet är en liten rädd tjej som varken vet ut eller in om livet och sakers tillstånd.

    SvaraRadera