tisdag 18 september 2012

Fopoll och välgörenhet

Igårkväll kom en fopollsslyngel till dörren, och tyckte jag skulle köpa en bukett skitdyra rosor som redan börjat vissna, så att han och hans kompisar skulle kunna åka till Barcelona och spela fopoll.

Jag tackade artigt nej och önskade lycka till.

Men så tänkte jag en gång till. Varför skulle jag vara så djävla artig?
Han bor i en medelklassförort utanför Stockholm. Han tillhör några av världens mest priviligierade procent. Hans föräldrar har råd att köpa bostad för flera miljoner. Varför ska jag ge mina pengar till honom?

Verkligen: Varför?

Har jag pengar över till välgörenhet (och det har jag!), inte fan ger jag det till någon som är så rik som han? Jag betalar redan med skattsedeln hans djävla fopollsplan med konstgräs, där de skriker Hora åt varandra på kvällarna, så att det hörs in i mitt sovrum, samtidigt som skolklasserna har nästan 30 pers i ettan. Jag betalar inte mindre än TVÅ hjärndöda fopollsarenor i Stockholm (Ja, en i Solna, men det är lik förbannat skattepengar) där "fopollssupportrar" ska kunna slåss och kasta sten på polisen som, hör och häpna, JAG betalar och krossa skyltfönster som betalas av försäkringsbolag, som - IGEN - JAG betalar med mina premier.

Och vad skulle han göra med pengarna, sa han? Han skulle åka till Spannien och spela fopoll. En ren nöjesresa? Varför i helvete ska jag ge välgörenhet åt rika barns nöjesresor? Och han tycker det är självklart, för han är uppfostrad med att fopoll är lite som religion, något som är automatiskt gott, inte får ifrågasättas och som alla borde ägna sig åt och vars belackare bör hånas och mobbas.

Det kan vara det dummaste på djävligt länge,


7 kommentarer:

  1. Som om jag vore 14: word!

    SvaraRadera
  2. Mycket bra skrivet. Jag gillar ditt sätt att använda ord.
    Hett./Rickle

    SvaraRadera
  3. Här sticker du onekligen ut hakan på ett sätt som gör att du riskerar att dra till dig helt nya grupper av näthatare. Men jag kan inte annat än hålla med.

    För mig är det oberipligt hur vi ska ha överseende med hur fotbollens svans kostar "oss andra" miljontals kronor i polisinsater och försäkringspremier, alldeles oräknat den känsla av otrygghet och sammhällelig kollaps det innebär att bo nära en av dessa "det gröna schackets tempel" vid varje matchdag.
    Att klubbarna sedan gnäller och gnyr över att måsta betala för att polisen tvingas kommendera 150 man extra och i nästa andetag tar för givet att de ska få en ny arena med plats för upp till 50 000 åskådare för att utöva sin idrott som i själva verket har ett publiksnitt på 7000 besökare per match gör mig illa berörd lite bortom vad jag kan beskriva.

    SvaraRadera
  4. Rickle, tack!

    PappaBand, väl rutet!

    SvaraRadera
  5. Som gammal knattehandbollspelare, som tvingats ut med både tjuettjävlalotter och, av nån obegriplig anledning, tubsockor vill jag bara säga: tack.

    Nu är iofs inte knattehandbollshuliganerna ett jättestort samhällsproblem men... principen.

    Såhär tänker dock jag: Min lagsportsaversion till trots kan jag som vuxen anse att vi visst ska använda en bunt skattepengar till ungdomsidrott. Jag tycker vi ska hjälpas åt att bekosta hockeyrinkar, fopollsplaner, utomhusstadions och hyra av gympasalar till knattebasket. Jag betalar gärna för det. Alternativet vore att bara de som har råd sportar, precis som det är i det land där jag nu bor.

    Här finns inga elljusspår med styrketräningsstationer. Varje plan, grön, yta som kan tänkas duga till fopoll, rugby, cricket eller bara en omgång fyllebrännboll ägs av någon och omges av taggtråd, elstängsel och aggressiva schäferhundar (hundarna KAN vara en berättarteknisk fint - dvs, jag ljuger om hundarna)

    England har vänt upp och ner på hela folkrörelsegrejen - de aktiviteter som kan tänkas hålla ungdomar från att hänga i busskydd, röka, dricka starkcider och bli på smällen är bara tillgängliga i de områden där rökning och buss-coitus ändå inte hör till nöjesutbudet. Därför tycker jag att elljusspår är en bra grej.

    Men ingen sport förtjänar den särbehandling just fopoll får. Särskilt bland vuxna. Fotboll har åtnjutit en särställning i det svenska samhället som är svår att förstå. Visst: Somliga sporter kräver utrustning som kan bli för dyr för den genomsnittliga föräldern även om arenan tillhandahålls. Fotboll kan den hugade knatten spela även med dåliga skor och fula skjorts.

    Detsamma gäller dock hundratals andra sporter. Och i slutänden så är det ändå bara de med engagerade föräldrar som kan åka på turneringar, Gothia Cup (Jag har bott i Gbg. Fråga mig hur mycket jag HATAR Gothia Cup.) etc.

    Och - äntligen kommer min slutklämm - där är de jävla tjuettlotterna, kakburkarna och tubsockorna inte alls någon utjämnare. För vem köper skiten? Föräldrar och föräldrars jobbarkompisar. Hur når man andra potentiella tubsockskunder än bara sin gata? Mamma skjutsar. I slutändan kokar det ner till att vara priviligierad i alla fall.

    Så nej. Som någon som stått där med de jävla tjuettlotterna. Du behöver verkligen inte köpa.

    Lika länge som jag var med och spelade handboll, deltog jag i den lokala ungdomsteatern. Två olika ungdomsgrupper med helt olika paraplyorganisationer. Två föreställningar om året och två repetitionsmöten i veckan. Tätare närmare premiär. Lokalhyror, ledarlön, rep-retreats på kursgårdar, rekvisita och turnébussar. Inget av detta är gratis och aktivitetsstödet är INTE större än det man får för sport. Medlemsavgiften var densamma som för handbollen.

    Jag blev ALDRIG ombedd att bekosta verksamheten genom att leka "catch a predator" i närområdet, med tjuettlotter i näven och jag blev aldrig pressad att tvinga på mina föräldrars vänner tubsockor. Teatern löste sina logistiska problem genom att engagerade ledare donerade mer av SIN tid och poachade i SIN bekantskapskrets. För att lokala proffsteatrar uppmuntrade verksamheten genom att låna ut proffs till workshops och lärde ut ljus och ljud. För att vuxenamatörgruppen hade deltagare med busskörkort som körde turnébussen på sin fritid. Därför att verksamheten var till för ungdomarna/medlemmarna. På riktigt. För att de vuxna som var engagerade i teater var engagerade på riktigt.

    Hur kommer det sig att teaterproffs kunde donera sin tid medan proffsidrottare inte kan det? Eller gör de det? Har jag bara missat när Henke Larsson dök upp och tog en lördagsträning med Gnestaknattarna?

    SvaraRadera
  6. meh, GUUUUUUUUUUUUUUUVD!
    NU blir jag nästan kär!!!

    Jag är också för att man med offentliga medel finansierar ungdomars motionerande, även med fotbollsplaner.

    Jag är INTE för att man finansierar kommersiella företag som de stora fotbollsklubbarna, för att deras enda elitlag ska få en fin arena. Jag är inte för att ganska vuxna ungdomar bara ska FÅ pengar för att åka på en lyxresa till spannien. Ja, det är lyx att få resa till spannien.

    Ja, fotbollsplaner och ridhus åt barnen och elljusspår. heja.

    Men sen är det fan stopp.

    Vad gäller fotbollens extrema särställning i Sverige, så kan den kopplas till socialdemokratin och arbetarrörelsen för hundra år sedan, som menade att just fotboll, till skillnad från alla andra sporter, särskilt Rikemanssporter, var för Arbetare, och alltså något fint.

    Än idag får du kvittera ut en liten skattefri peng via dina arbetsgivare för att ägna dig åt "gruppmotion". Tennis, ridning, badminton och andra "Lyx"-sporter gills inte, men fopoll premieras.

    SvaraRadera