Jag är ju som sagt obelagd för tillfället, och plöjer därför LinkedIn med ljus och lykta och letar efter alla de där människorna, bekanta, som kan tänkas vilja hyra mig. Det visar sig att jag känner fel människor, för de flesta är inte typerna som köper den typen av tjänst jag tillhandahåller. Det är snarare mina konsultkollegor, som är mer konkurrenter än kunder.
Vad jag däremot hittade när jag letade efter bekanta jag ännu inte var "vän" med, var en gammal officer från min värnplikt. Han var en av de största pajasar jag mött i mitt liv. I början imponerades vi rekryter av honom, men ganska snart insåg vi att han var en tragisk nolla och vi skrattade åt honom och hans fånigt vikta basker* bakom hans rygg.
Den gång ett par 14-åriga praoelever var med vid morgonuppropet tog han sig två minuter extra för att dra en grovt sexistisk vits. För så gör ju En Riktig Man med Basker. Alla skämdes utom han.
Han var vid tillfället Sveriges yngsta kapten, vilket hade att göra med att ingen av hans kollegor ville ha honom på regementet, och därför skickade honom på kurser på andra ställen.
Han sökte flera gånger till Fallskärmsjägarskolan, men blev inte antagen.
Nu jobbar han tydligen med rekrytering, och som vanligt uttrycker han sina enastående förmågor som om han verkligen var ett unikum. Som om han var rekryteringsbranschens fallskärmsjägare-navy-seal-spetznas med extra allt och gröna streck i ansiktet.
Vid tillfälle ska jag berätta om alla de dumheter han kom med. De är bara så många, att jag måste tänka efter.
*Han bar sin basker som några speciellt coola amerikanska soldater bar sina, med ett extra veck, medan alla andra bara drog ylletrasan över skalpen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Besökare sedan 090601:
Jag har ju inte gjort nån värnplikt då för jag e tjej å så.
SvaraRaderaMen av nån jävla anledning som fortfarande undflyr mig gjorde vi vår klassresa i nian till K4 i Arvidsjaur. Alltså, till Arvidsjaur där vi inkvarterades på K4 två nätter med två nätter i bivack (tält) emellan, enär gossarna var på manöver. Sa jag att det var mars i Arvidsjaur?
Tydligen togs vi emot som en tjänst till den ende läraren som ville åka med oss. Vi hade MÅNGA bokstavspojkar i klassen, fast detta var innan bokstäver blev en grej, så vi hade inte en enda extraresurs utan man kan säga att mobbning var lagsporten nummer ett i det gänget. Var en mobbare sjuk tog en annan över.
Som ett led i sin ídé om "kamratfostran" slog den välvillige, men lätt efterblivne, läraren fast att om en enda elev inte vill åka, så fick ingen åka. I hans värld skulle detta säkert uppmuntra mobbarjävlarna att bete sig bättre för att invagga oss andra i trygghet. Istället lovade de kompanistryk på dass till alla som inte hade lust att lägga tre års klasskassa på igloo-träning och pimpling. Gick fortare. Fråga mig inte varför de var så kåta på att åka - det var ju inte Tivoli, precis.
Där fick vi, på första dagen, en kort föreläsning av major G som jag och kompisen A genast döpte till VickeVire - dels pga att det namn han presenterade sig med lät som ett annat finger och dels för att han bara var marginellt längre än vi - och vi var de kortaste tjejerna i klassen. Vi hade redan utvecklat lumparhumor. Min madrass på "luckan" hade ett Absolutformat hål. Någon annans madrass hade ett hål av en helt annan geometrisk form.
VickeVire bar även han basker, som vi upplevde, vikt på ett fånigt vis. Han hälsade oss med orden: "När jag ser mig i spegeln vid morgonrakningen så ser jag en SVENSK!" Därefter gick det bara utför. A och jag fnittrade hysteriskt i lovikkavantarna.
Sen blev vi ivägsläpade att träffa en klass från Arvidsjaur och trakterades med lokalt ungdomsdisko. Det var precis så kul som det låter. Stela femtonåringar höll sig så långt från varandra som möjligt medan Arvidsjaur-tjejerna satt som frimärken på vår lärare (Vilket vi upplevde som uräckligt. Han var säkert MINST 23 - praktiskt taget en fot i graven). "Men han ut-schtrÅlar ju säcksihet!" sa de och detta blev sedan vår signaturmelodi hela veckan. Resten av terminen kunde vi få läraren att rodna hysteriskt genom att fråga hur mycket "schtrÅlning" en becquerel var. (Ty detta var endast några år efter Tjernobyl)
Din berättelse kom mig att tänka på VickeVire och den gången jag blev utsatt för kamratfostran. Det visade sig att jag var en usel eldvakt - A fick peta på mig med ett vedträ var tredje minut. Jag var hygglig på lasso och köra hundsläde men värdelös på att pimpla och steka ägg på en stins-spade. Båda saker som kräver tålamod.
Mitt mest bestående minne är som sagt VickeVire, Absolut-hålet och utschtrÅlningen.
Men framförallt undrar jag så smått: vad i HELVETE var det för fel på pedagogerna på nittitalet? Skicka en hel niondeklass till tjotahejti med en nykläckt vikarie? (Vår KF hade tagit sin hand ifrån oss. Han var lokalpolitiker för APK och hade väl annat att tänka på. Typ, Stalin eller så.)
Guuuuuuuvd!
SvaraRaderaJag saknar ord.
Nästan,
Kamratfostran är ett påfund av fega, dumma lata vuxna. Dessa vuxna borde, i utbildningssyfte, få rejält med stryk av typen "Vi håller, han slår", få huvudet spolat i toaletten, samt tvingas gå tre kilometer hem i februari, iförda våta kläder, efter att inte ha ätit annat än av mobbaren ollad skolmat.
Trodde att den idioten hade blivit skjuten av någon av sina egna soldater vid detta laget. Där ser man, hopplösa idioter klarar sig alltid på helt otroliga sätt.
SvaraRaderaSanna, du vet ju vem jag pratar om. Jag hörde redan för över tio år sedan att han gett upp sin militära bana.
SvaraRaderaPå sin bild såg han verkligen ut som den pajas han är.