Om att kissa längst

Ibland dyker det upp mellanchefer som måste ha varit mobbade på högstadiet. Eller mobbare, som ett direkt resultat av sitt överdrivna självhävdelsebehov. Dessa mellanchefer brukar försöka vara viktiga genom att hänvisa till sitt mellanchefsskap, fast alla vet att man fan inte vill vara mellanchef. De brukar också försöka visa att de kan saker de inte kan. Den intresserade kan med fördel läsa på http://clientsfromhell.net/">Clients From Hell och deras ego tar i allmänhet stor skada, med aggressivitet som följd, om man visar dem att de, i egenskap av halvtaskiga ekonomer, inte vet jättemycket om relationsdatabaser.

När de kommer till ens skrivbord och, bildligt talat, knäpper upp gylften halar fram den, och börjar pinka, då flyttar jag lite diskret på min stol så att det inte ska stänka. Låter dem pinka färdigt, säger att mäta Kuk, det får hen gör med någon annan, någon som både är kissnödig och har mandat att säga emot. I allmänhet den mellanchef under vilken jag lyder. För det är aldrig så platt att det faktiskt finns Medarbetare. Det finns ägare, chefer och underlydande, i den ordningen.

En lustig sak i det där, en observation utan egentlig analys, är att detta beteende tycks relaterat till mellanchefsskapet, och inte till könet, men betraktas som något orsakat av Y-kromosomen, något så kallat Manligt. De kvinnor som, trots männens dominans och benägenhet att fatta beslut i bastun, lyckas ta sig till mellanchefsnivån, tenderar att även de, bildligt talat, knäppa upp gylfen, hala fram den, och pissa så det stänker på mina skor.

Jag är inte säker, men jag tror jag är något på spåret. Mycket talar för att de mer pålästa kan förklara mer.