Det talas i allt från Bamse till... ja all möjlig annan litteratur om att man ska vara stark, och stå upp för sig själv och det man tycker är rätt, och inte bara lägga sig eller fly.
Det är inte fullt så enkelt.
Bamse har dunderhonung. Då behöver man liksom aldrig vara rädd att misslyckas. På film får hjälten alltid med sig Massorna och får hjälp att stå upp för det som är Rätt mot Skurken.
Så är det inte i verkligheten. I verkligheten är man i allmänhet ensam. Man är ensam mot ett stort företag med advokater. Man är ensam mot Gänget som vill ha någon att slå på stan. Man är ensam mot en lobby som skuldbelägger den arbetslöse, man är ensam mot. Ja, allt.
När den ensamme är förorättad och försöker ställa sig upp kommer den stora skurken att peka finger, och säga "Trodde du det, eller?" och sedan mosa honom med klacken. Det är dubbel förnedring. Först oförrätten från början, och sedan oförrätten att se sitt engagemang pissat på.
Men skit i det då. Släpp det. Du kan ändå inte vinna som liten människa, så bara släpp det. Ja, fast då kommer ju en annan massa och kallar dig mes och vek för att du inte vågar ta fajten och kämpa. Man måste ju kämpa. Alla vet ju att man måste kämpa. Varför? Vad fan ska man kämpa för? Hej, jag har blivit förnedrad, så nu ska jag kämpa till mig ännu mer förnedring.
Djävla skitvärld.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Besökare sedan 090601:
Känner du inte en enda Gubbfixare?
SvaraRaderaGubbfixare är män födda på fyrtiotalet eller tidigare som med lägre IQ skulle ha blivit rättshaverister men som i egenskap av begåvad, men undanhållna utbildning, nu istället är förjävliga lekmannajurister. Grejen med dem är att de ÄLSKAR konfrontationer och aldrig ger sig. De går loss på att få bråka. Har man en gubbfixare i sitt liv (Hej svärfar!) och vet när det är dags att deploya dem så är de ruggiga vapen. (Tantfixare finns också men de brukar ha lite annorlunda attack-filosofi.)
De har ingen skam. Varken med vad de törs be om eller hur länge de orkar tjata. De har på fötterna och de är vana att få som de vill. Men de är inte enbart envetna - oftast vet de faktiskt vad de talar om. Det är vad som skiljer Gubbfixaren från psykot på ens gata som fixerat sig vid soptömningen.
I min barndom var den lokala Gubbfixaren en granne med födgeni. Han kunde lätt ha blivit statsminister men han ville hellre hyra ut helikoptrar. (Behöver jag säga att han startade Mårten Gås-stylee? Med två tomma händer och ingen skam. Tänk dig Bert Karlsson fast med en vänlig själ och karisma.) Till honom gick grannpapporna när de blivit blåsta i husköp, bilköp etc. Oftast räckte det med ett telefonsamtal från Helikoptermannen men om det inte gjorde det åkte han in och vägrade åka hem förrän han fått som han ville. Han tjatade, charmade och hotade. Jag såg honom aldrig ge sig. När min pappa blivit påsåld en 745 vilken visade sig ha varit i en krock som gjort framvagnen osynligt, men inte omärkligt sned så att den drog åt höger, så vände Helikoptermannen upp och ner på stället tills vi fick en sprillans Volvo istället för den begagnade vi köpt. (Mamma var ändå sur för den krockade var röd och den nya var metallic-blå.)
Det var som att se balett när han satte igång. Jag svär att han jagade ner ordföranden för Motormännens Riksförbund (på den tiden en man vid namn Gelotte eller Schelotte eller något liknande)och nötte ner honom tills han personligen ringde Volvohandlaren och hotade - något han garanterat inte hade mandat för - att ligga på tillverkaren om att dra in firmans Volvo-licens om de inte löste situationen. Det var då vi fick en ny dra-åt-helvete-Volvo.
Mängden tid han agerade gratis ombud åt sina grannar och vänner måste ha varit massiv och hans självdeklaration var så lång att skattemyndigheten bara gav upp och godkände alla avdrag för att bli av med honom. Han överklagade allt i alla fall.
Du och jag skulle inte orka leva så men grejen med den här mannen var att han gick loss på detta. Det var hans hobby. Han _fick_ energi av konfrontationer. Istället för att de sög musten ur honom som de gör för oss andra. Han hette (heter - han lever och frodas men jag träffar honom inte längre) Roffe, såklart.
Det var som en superkraft. Man fick vara tacksam för att han valde att bli superhjälte istället för superskurk.
Jag önskar dig en Roffe, med hela mitt hjärta. Alla timida, laglydiga medborgare borde ha en Roffe. Mer Roffe åt folket.
Tack Jessica.
SvaraRaderaDet där lite gjorde min dag. På allvar. Jag önskar mig en Roffe, men jag har ingen.
Mitt problem, egentligen, är att jag är så djävla rädd för den där andra förnedringen som jag vet ska komma. Den som alltid kommer efter att man blivit lurad, när man säger till skurken "Du ljög" och de svarar "Skit ner dig!" och får rätt. Roffe var nog inte rädd för det.
Det är jag.
Jag vill ha en Roffe. Det finns en del människor med rätt mentalitet omkring mig, men ingen med rätt kompetens...
Nej, det är riktigt att en del av Roffes superkraft kom från att han inte var ett dugg rädd för att misslyckas. Dels var det konfrontationen i sig själv som han älskade - han hade redan fått sin primärvinst, oavsett utkomst - och dels hade han misslyckats tusen gånger och sedan borstat av sig. Han hade mer än en konkurs (det fanns en tid när "KK" betydde konkurs) bakom sig och han visste att det fanns ett liv på andra sidan alla misslyckanden. Jag har ingen aning om hur hans ungdom tedde sig, ity då var jag icke född. Grejen med Roffe var att han lärde sig nåt av varje konfrontation.
SvaraRaderaJag upplevde honom aldrig som auktoritär eller aggressiv. Bara enveten. Han var helt enkelt kungen av genans-chicken. Ett av hans standardvapen var att helt enkelt ringa upp personen han ville ha något av varje dag och föra samma konversation: "Men du, hur nu måste vi prata om hur vi ska göra med den här grejen som jag bad dig rätta till." trots att han redan haft den konversationen hundra gånger.
Att vi inte kan det är inte konstigare än att Roffe inte kunde sjunga eller att jag inte kan spela basket. Det var hans gåva, liksom.
Du uttrycker det så vackert.
SvaraRadera