Slave to the grind... ?

Inte sällan kan man läsa om Mötesdöden och meningslösheten i att skriva policypapper ingen läser. Ganska många berättar om ändlösa möten som är som flistuggar för själen.

I Fotografibloggen skriver Johan Brink:
"Kanske är de anonyma kontoren vår tids fabriker, våra löpande band?"
Ja, du Johan, du kan vara något på spåren. Många möten är, ur perspektivet Mental Stimulans skrämmande lika arbetsförhållandena på de gamla Ford-fabrikerna.

Själv tog jag en paus i Mötandet, och promenerade från lönesamtalet till Uppdragsgivaren, med kameran i näven, och jag mår så ofantligt mycket bättre av att ha fått tänka lite bilder, ta några, känna mig ganska nöjd med resultatet, ha sett solen, fått frisk luft (Ja, mitt i stan!) och att ha fått lyssna på Guns n Roses. Jag är småbarnspappa i förorten, snart med radhus, jag har familjebil, jag jobbar och slåss med "livspusslet", jag börjar bli lite smågammal och får inte ihop min träning, med lönnfetma som följd, jag glädjs åt min nya telefon, och jag har huvudsakligen i-landsproblem, om än rätt stora bitvis. Ändå kan det som en handfull gravt dysfunktionella missbrukare med geniala musiköron skapade på 80-talet i några minuter få det att kännas som om jag inte alls är i Mellanmjölkens Land en fredagsmorgon i februari, utom som Någonstans Viktigt, i färd med att ta bilder som faktiskt betyder något.

Tack Slash, Axl, Duff, Izzy och Steven. Ni gjorde skillnad med er konst.