Mången gång har jag tänkt att jag borde... gör något annat än det jag gör. Att jag inte är särskilt bra på det jag gör. Att jag ofta inte gör det för att jag egentligen bryr mig eller vill. Mången gång har jag tänkt att jag kanske inte borde ha en massa socialt liv med engagemang, för att jag kanske helt enkelt... inte är så bra på det. Mången gång har jag tänkt att jag hatar klimatet i det här djävla skitlandet. Verkligen Hatar. Mer än jag hatar Björn Ranelid.
En gång var det nära. Eller, nej, så när var det ju inte, för jag var så dum och naiv att jag trodde att arbetsförnedringen faktiskt förmedlade jobb. Jag var nyblivet arbetslös inte-ännu-färdig ingenjör i en tid och på en plats där det gick två hundra sökande på varje tjänst och alla dessutom sökte varje tjänst. Jag förklarade för tanten på andra sidan skrivbordet att jag kanske borde göra något helt annat. Kanske jag borde ta ett år som reseledare i alperna, till exempel. Hon skrattade nedlåtande och sa att med min utbildning, ni vet, den där som inte var klar än, borde jag väl göra något riktigt. Jag var så djävla dum så jag trodde henne.
Nu har jag två barn och en familj. Vi är sex stycken i familjen. Jag skulle inte byta bort mina barn mot någonting. Verkligen. Jag älskar dem till och med när de är pestiga.
Men ändå. Någonstans gnager nomadgenen lite. Det rastlösa i mig säger att jag borde vara någon annanstans. Ta bilderna som gör skillnad. Ta risker. Uppleva NäraDöden så att jag vet när jag lever. Faktiskt liksom leva lite. Se de spännande platserna. De som ligger bortom hotellen. De som kräver att man själv engagerar sig för att komma iväg, och inte bara är Bussresan Som Ingår. Nu brukar jag ju inte åka någonstans där bussresor ingår heller, i och för sig. Men ändå.
Och så läser jag någon text om någon snorunge som "tröttnade på att leva Svenssonlivet" och alltså gav sig iväg. När jag läser sådant blir jag lite provocerad. Jag lever egentligen inte Svenssonlivet för att jag är så djävla förtjust i Svenssonlivet. Jag hatar Svenssonlivet, egentligen. Jag tycker inte om de konstlade grillkvällarna med grannarna, när de andra grannarna, de som inte är med, ska avhandlas. Jag tycker inte om 8-5-jobbet, utan hade mycket hellre haft något mer spännande. Jag tycker inte om att ha en timme per dygn som jag själv bestämmer över, givet att jag stannar uppe aningen lite längre än vad som egentligen krävs om jag ska vara på jobbet i tid på morgonen. Jag HATAR bilar, men jag måste ha en. Fast jag har två, för Priusen är inte såld än. (Köpa någon? Special Price för bloggens läsare!) Jag tycker inte om AfterWork, om inte det Work som åsyftas är en veckan i djungeln.
Jag vill inte heller leva Svenssonliv. Men jag har inget val. Eller jo, ett val har man ju alltid. Jag skulle rent tekniskt kunna överge mina barn och Dra. Men, det kan jag ju inte. Och vill inte. Jag vill ha mina barn. Så då får jag snällt bli sittande.
Men jag har inte valt mitt Svenssonliv. Jag har liksom, bara hamnat där. Fast, om man inte fattar beslut mer aktivt än så, kanske man inte ska bitcha heller.
Eller jo.
FAN DJÄVLA PRETTO-FETTO SOM INTE VILL LEVA SVENSSON LIV, TROR DU VI ANDRA GÖR DET FÖR ATT VI VILL?!
Djävla.
Och veckans underhållning var att se Björn Ranelid ignorera den talangfulla i duon i vilken han uppträdde. Det är så man kan spy.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Besökare sedan 090601:
Be inte om ursäkt för att du är välanpassad. Det finns tillräckligt med kackiga föräldrar som det är.
SvaraRaderaDen inherenta arrogansen mot andra livsstilar än ens egna hör tjugoåringar till. Den som orkar in på Familjeliv.se kan snabbt konstatera att många tjuginånting-familjer är fullständigt oförstående inför möjligheten att det finns människor vars mål i livet inte inbegriper tacos och mysa.
Själv stack jag inte utomlands av äventyrslusta. Det blev väldigt uppenbart att Sverige inte hade någon användning för mig och det var i jakten på en någorlunda Svensson-inkomst som jag hamnade här. Jag har inga barn men känner ett - möjligen oproportionerligt - ansvar inför min partner, att tjäna pengar hellre än få ut något av min tillvaro. Men jag vet ju att jag bara skyller på honom och hans leksaker - när jag var singel så gick jag ändå till jobb jag hatade ännu mer än det här och som jag fick otroligt mycket mindre betalt för. Dag ut och dag in tills jag uppriktigt inte var säker på varför jag brydde mig. Det var ju inte som att jag levde ändå.
Jag brukar i det läget skylla på infrastrukturen och avregleringen av hyresmarknaden. Det är regeringens fel, med andra ord.
Det stora problemet är ju att vårt samhälle hugger sig självt i foten när det ivrar att fostra lydiga löneslavar. Evolutionärt sett har människan som art haft fördelar av att somliga av oss är riskbenägna medan andra är försiktiga. När vi smiskar risktagandet ur samhällskroppen, genom att belöna dem som märkt korten, tappar vi begåvningsreserven längs vägkanten. Det förlorar hela samhället på i längden.
Typ.
Wöd!
SvaraRaderaJessica, du skriver så långt och vackert. Tekrånglat, du skriver så kort och kärnfullt.
SvaraRaderaTack bägge två!