Ingenjörer och språk

Häromdagen var jag som sagt på retorikkurs. En inhyrd man i min föräldrageneration, från början språkvetare och språklärare (svenska), berättade om hur man kan strukturera framföranden för att övertyga. Han lade många gånger vikten på språket. Att använda exakt rätt konjunktioner, till exempel.

Han insinuerade också flera gånger under dagen att vi, i egenskap av ingenjörer, skulle vara dåliga på språk. Detta möter jag ofta. "Du som är ingenjör vet väl inte hur fel det är att särskriva."

Det är lite intressant. Jag är oerhört intresserad av språk. Mina högsta betyg, när sådana satts i ämnen och på kurser, har alltid varit språk. Jag läser ganska mycket skönlitteratur, och jag blir tokig på illa översatta böcker, och uppskattar vackra formuleringar. Detta gäller anmärkningsvärt många av mina kollegor och vänner i branschen. Anmärkningsvärt i förhållande till fördomen att ingenjörer inte kan skriva. I mitt yrke skriver man mycket, och det är viktigt att det blir rätt. Det är tråkigt nog att läsa ändå, utan att det är illa skrivet, och ett syftningsfel eller annan slarvig formulering kan kosta mycket.

Med en hård släng av sleven tillbaka till de språkvetare som inte kritiserat just detta hos mig, utan tvärtom storsint fortsätter att läsa det jag skriver, kan jag ju lite bittert konstatera att den gängse humanisten är ofantligt mycket sämre på teknik, än teknikern på humaniora, men skulle man göra sig lustig över det på festen, då är man en arrogant översittare.

Jag tror jag ska ta upp det där nästa tisdag, när det är dags igen, för den där gubben, han gör det utan att tänka på det.