integritet

Det här blir nog ett rörigt inlägg, men du behöver inte läsa. Jag behöver dock skriva.

Integritet har för mig alltid varit svårt. Jag vet att det för vissa är självklart att stå på och göra det de tycker är rätt. Så inte för mig.

Båda mina föräldrar är väldigt kluvna till konflikter. De har inga problem att ta en konflikt på jobbet, eller med chefen eller att ryta till åt Scientologerna på Stortorget i Malmö, men hemma är de hopplösa. Bråka är något fult och allt som kan leda till bråk döljs, för ingen vågar ta i det. Man hoppas att saker som inte nämns inte ska finnas. Det funkar såklart inte. De skiljde sig för tjugo år sedan efter att min mor ertappat min far med en Affär som han påbörjat innan han avslutat äktenskapet han redan hade, som till stor del var så ruttet för att de var så värdelösa på att lösa problem.

Jag har ärvt det där. Jag blir enormt stressad och mår dåligt av konflikter. Därför viker jag mig ofta, även när jag vet att jag har rätt. Det har funnits tillfällen när jag haft jätteroligt med just det där, som när jag spelade TP i lag med min avskydde, yngre, styvbror och alltid lät honom välja, när vi hade varsitt alternativ, och han alltid hade fel, för han var sjuklig tävlingsmänniska, och om vi förlorade gick han i taket. Och han kunde inte skylla på mig, för jag hade ju haft rätt, så det blev ingen konflikt.

Varje gång jag låtit bli att ta en konflikt, eller ta tag i ett obehagligt problem, eller bara gett med mig, vilket varit det vanligaste har jag mått dåligt. Jag har krympt lite. I efterhand har jag ofta ångrat mig, och insett att plågan av saknad integritet i längden varit plågsammare än konflikten. Jag har inte lärt mig så fort eller effektivt, tyvärr.

Jag kan fortfarande minnas sådana konflikter. En var när en kille på fritids, ca 1983, burit sig väldigt illa åt på något sätt, och jag var ledsen och arg. Den skäggige post-progg-vikarien avkrävde honom ingen ursäkt. Jag krävde att de vuxna skulle ta tag i det, och jag ville höra honom säga förlåt, eller "det var dumt av mig" eller något annat. Inget sådant slet man ur honom. Nej, istället tyckte den Skäggige att vi både skulle skaka hand och sedan skulle det vara ur världen. Jag bråkade om det länge, och vägrade, men inför tre vuxna gav jag med mig. Det stör mig fortfarande. Jag vet mig, och gav bort min stolthet gratis och för vad? Ingenting.

Senare i livet har jag tagit konflikter. Jag lärde mig det en del när jag gjorde lumpen. Där var konflikter mer regel än undantag, och jag lärde mig att svinga min AK5-a mot den djäveln som tog en otillåten rökpaus. Jag gjorde det. Det var upp till honom att ducka där i mörkret, klockan tre på natten när tälten skulle lastas trots snön. Men jag lärde mig inte så bra. Men lite.

Senare har jag suttit i fackklubbsstyrelser och muckat med den ganska stora arbetsgivarens VD. Och det lite mindre företagets vidriga människa till ägare. Jag står på mig lite på jobbet.

Men jag börjar lära mig. 15 månaders terapi hos psykolog har visat mig en del om konflikter och hur jag förhåller mig till dem och varför, och hur jag faktiskt alltid mått bäst när jag tagit tag i dem. I dagarna har jag tagit tag i en tung grej som legat alldeles för länge.

Nu lämnar jag ett förhållande som inte längre är bra, och aldrig kommer att bli det. Det gör ont på mig, ännu mer ont på henne och kommer att innebära ett elände på många plan, men alternativet är värre, och nu gör jag det. Och jag viker mig inte för annat än riktigt, riktigt bra argument, och sådana har jag inte stött på än. Högst sannolikt kommer jag inte heller att göra det. Jag tänker inte bli bitter för att jag inte hade integriteten att göra det jag verkligen vet är rätt.

Och nej, det här handlar inte om min stolthet. Det handlar om att göra det jag vet är rätt, trots att många kommer att säga att jag har fel.