Om utopier och extremism

De senaste dagarna har Stockholms bostadsmarknad debatterats hårt, åtminstone lokalt, sedan statsministerna uttalat sig.

Vänsterorienterade människor menar att det blir orättvist. Alla ska ha rätt att bo innanför tullarna. Nu finns det ju iofs inte bostäder så det räcker. De måste sållas på något vis. En kö kan ju funka. Fast, den blir ruskigt lång. Så lång att ingen får någon bostad under rimlig tid. Och framförallt, det är så attraktivt och så svårtillgängligt att jag tror att det omöjligen går att hålla det rättvist. Det är som med knark. Det går bara inte att utrota. Hyresrätter i innerstaden har inte varit tillgängliga för mindre bemedlade på väldigt länge. Det finns inget som talar för att de skulle bli tillgängliga heller, ens med ett bättre kösystem, där man tog bort möjligheten att byta lägenheter med varandra, vilket faktiskt är en helt vansinnig idé.

Högermänniskorna menar att det är bra, för de får möjlighet att göra Klipp på sina lägenheter. Kanske. Eller, de fick det innan.

Oavsett vilket...
Kan vi få lite pragmatism, snälla? Hyresrätterna kanske är bra av någon anledning, men de är inte vägen till rättvisa. Åtminstone inte den rättvisa som definieras som att alla ska ha allt och lika mycket. Det funkar bara inte. Vilket för mig in på nästa på det egentliga ämnet, utopier. Alla kommunistregimer i världen har visat sig vara allt annat än rättvisa, utom när de införts i de länder som totalt saknat tillgångar, vilket lett till att ingen har någonting. Det funkar bara inte. Det gör inte de extrema marknadsekonomierna heller. Vissa saker ska inte gå att köpa. För det blir dåligt.

Snälla, kan vi inte lägga ner den ideologiskt betingade politiken och bara köra på pragmatism? Ideologier kommer inte att frälsa oss. Begrip det. Ingen ideologi. Någonsin. Aldrig.