"Fan, här sitter man..."

... som Arne skulle ha sagt det.

Jag försöker ordna felhanteringen av logik som ska underlätta administrationen av försälningen av en metasysselsättning.

För detta får jag betalt, så att jag kan köpa livets nödtorft, men säg mig, denna livets nödtorft, som faktiskt djävligt torftig, varför? Nödig, men torftig. Det blir liksom bara det där nödiga, men enstaka undantag av små ljusexplosioner då och då.

Detta jobbet, just nu, är som en antites till en meningsfull existens. Jag sätter fem spänn på att jag skulle kunna, bara skit i att göra det, och se viktig ut, den närmaste timmen, och sedan åka och hämta barn, för att, förhoppningsvis, få lite meningsfull tillvaro några timmar, utan att någon märkte det.

Jag har gått kurs i tre dagar för att lära mig saker jag behöver kunna för att utföra den genuint meningslösa sysselsättning jag ägnar mig åt. Emellanåt försöker jag få mitt jobb att verka coolt och ballt, men det är det inte. På bra dagar är det roligt, ungefär som att lösa sudoku.

Kunde jag ägna mig åt mitt fotograferande skulle jag åtminstone kunna sträva efter vackra bilder. Eller meningsfulla bilder, som förändrar.

Filosofi suger apröv, och jag har en känsla av att människans förmåga att reflektera över den egna situationen i förhållande till världen i övrigt är en förbannelse.

Sådeså. Hoppas det piggar upp...