Födelsedagsfirande?

Det är fem år sedan jag hade födelsedagskalas sist för mig själv. Då fanns det inga barn, varken här eller hos vännerna.

Jag ordnade knytis och bad folk ta med mat istället för present, och det blev på det hela taget lyckat. Farsgubben dök upp från långt bort, och hade svårt att fixa mat, men han kunde å andra sidan skaka fram en liter läkarsprit ("mot acne") och göra bål.

Numera har alla omkring mig slutat ha födelsedagskalas på kvällen. De har "fika" med "dropin". Där byter man tårta mot presenter. Folk minglar lite, men mest försöker alla hindra de småbarn som håller på att riva huset. Ingen kan umgås under sådana former. Inte förrän barnen somnat. Ljudvolymen är hög utan att någon musik är på, tallriken välts ur handen av springande barn, och det är konstant minst ett barn som har ont eller är förorättat eller båda.

Jag är inte så sugen på det där. Jag vill sitta med vänner på kvällen och prata och umgås. Jag vill ha vin och öl till hands. Jag vill inte behöva lägga 80% av min uppmärksamhet på att se efter mina barn. Är de där gör jag det.

Jag har inte råd att köpa cateringmat och jag har inte tid att laga mat åt många själv. Ironiskt nog har jag inte heller tid att ens bjuda folk. Eller skaka fram bord och stolar att ställa ut.

Tack och lov finns det annat jag kan göra på min födelsedag. Frågan är om jag inte ska ge mig själv den bästa födelsedagspresenten. Öl på uteservering alldeles alldeles ensam. Nej, inte ensam. Själv. Det är två olika sidor av samma mynt. Sitta still och titta på alla som går förbi. Och inte göra någonting annat en stund.

DÄR FICK NI ALLA DJÄVLA TEDRICKARE MED ELEGANTA DUKNINGAR, MONOGRAMMERADE SERVETTRINGAR OCH DUKAR PÅ BORDEN!!!!!!!

Vad är poängen med en fest om man inte kan vara med själv?!
Strikt talat vet jag inte ens om jag vill ha så mycket presenter. De flesta presenter, med vissa undantag, blir med nödvändighet främst Saker, och det har jag alldeles för mycket. Från föräldrarna kommer det pengar. De har liksom slutat ge Lego. Tyvärr...