Vad hände?

Emellanåt får jag en nästan obetvinglig lust att bära mitt hår i tre decimeter långa spikar mitt på huvudet, och ha det rakat på sidorna, bära en skinnjacka med nitar och dödskallar och ett par stora kängor och ringen från helvetet i näsan. Jag har lust att synas på stan bredvid en flicka i trasiga strumpbyxor, stora kängor och rosa hår. Jag vill se sura pensionärer ta tre steg bakåt i tunnelbanan och jag vill ta en cigg. Jag vill spela musik som får rutorna att skallra ackompanjerad av bland annat en skränande publik med ölflaskor.


Inte så sällan kliar det i hela kroppen efter att få sätta sig på en motorcykel och vansinnesköra E4:an söderut. Jag vill höra vrålet från 180hk producerade av en motor som snurrar 12000 varv per minut och vars ljud och avgaser pressas ut ur ett par sjyssta undertail-blås. Jag vill känna fartvinden i 280 som nästan sliter mig av maskinen. Jag vill känna hur hjälmen skakar och höra smällarna av insekter mot visiret. Jag vill känna hur maskinen går upp på bakhjulet på rampen ner från macken mot motorvägen. Och jag vill inte stanna. Jag vill fortsätta och fortsätta.

Men jag har inte längre hår precis där man ska ha en tuppkam. Jag reser mig för pensionärerna på tunnelbanan. Det är faktiskt bara jag och tonåringar med påtagligt sydlänskt påbrå som gör det. Jag har ingen motorcykel. Jag har en Toyota Prius. Jag spelar inte punk eller metal. Jag spelar ibland Hasse Alfredsssons sång om Styrman Karlsson för sönerna. Jag röker väldigt sällan. Öl dricker jag nästan aldrig. En folkis ibland. Jag brukar köpa två sexpack när jag storhandlar varannan månad, och jag har därför alltid hemma. Min skinnjacka är från JC och var ganska poppig för två år sedan. Den är fortfarande ok. Den har varken nitar eller bandmärken eller dödskallar. Mina jeans är hela. Jag har ingen piercing. Jag har en ganska stor tatuering, men den sitter så att den precis skymtar om jag har linne på mig. Jag jobbar 8-5. Jag betalar min skatt och diskuterar dagis med mina kollegor. Inte obskyra rockklubbar om vilka man tjugo år senare kan säga att man var med När Det Hände.

Det står blommor i mina fönster. Och jag har två foton av barnen på skrivbordet. De förtjänar att växa upp med en pappa som inte kört ihjäl sig för att han tankat en dödsmaskin med högoktan och radhusångest.

Jag lyssnade på detta när jag på Odenplan väntade på en vän att äta lunch med
spotify:track:3hY5Lp8WCdJzo4m4EvJCkI (för dig som har spotify...)

Jag köper alltid returbiljett när jag ska någonstans.

Vad hände?

Barn och fmailj och Toyota Prius ska inte underskattas. Jag älskar mina barn. Jag skulle inte byta bort dem om jag kunde, men nästa människa som försöker få det att låta som att livet inte kan innehålla något annat, som att allt var meningslöst innan de kom, som om det bara finns fördelar och inga nackdelar med svenssonlivet, som försöker säga att barn är all lycka och inget annat, kommer att få ett djävligt trasigt näsben. Lite blod på den välstrukna manschetten kanske kan kompensera en del.