Pretentiösa puckon och Tedrickare

På min tur hem med tunnelbanan mitt i natten mellan söndag och måndag, hamnade jag strax brevid ett par i tjugofemårsåldern, som var ruskigt hippa. De var totalt humorlösa, fullständigt utan självinsikt, och helt fantastiskt, gudomligt jobbiga att lyssna på. Och ändå kunde jag inte förmå mig att plugga i min iPod och lyssna på något begåvat istället.

De satt och ältade, i evighet, sin egen förträfflighet, och hur allt socialt liv i världen stannade om de inte deltog. Hur fantastiskt roliga de var när de festade, hur de kände en plikt att kröka och vara roliga och underhålla alla varje kväll, och hur andra inte uppskattade deras storhet. Faktiskt. Bokstavligt. Det där inte min tolkning. Det var faktiskt så de sa.

Jag övervägde att gå fram till dem, och berätta hur djävla glad jag var att de inte ens fanns i periferin av min bekantskapskrets. Men så bestämde jag mig för att verkligen ta tag i det istället, att göra världen till en bättre plats, och att faktiskt lösa mina problem, genom att skriva det här blogginlägget.

FY SATAN VA NI ÄR TRÅKIGA, DJÄVLA PRETTOTEDRICKARE, OCH FAN VA GLAD JAG ÄR ATT NI INTE EXISTERAR I SAMMA SOCIALA UNIVERSUM SOM JAG!!!!

Och just det, de är på min lista också.