Pretentiösa bilder

Nyligen var jag i en stor europeisk huvudstad, och utövade min favorithobby, som råka vara foto. Jag är nog inte särskilt begåvad egentligen, men jag försöker. Jag förstår att vara en smula försiktig med spridandet av mina alster, och jag försöker hålla mig ödmjuk när jag gör det.

Jag har vänner som är väldigt duktiga. En del av dem sprider sina alster. Ödmjukt, men utan att skämmas, och det är helt rätt. För de är faktiskt duktiga.

På besöket i huvudstaden tillbringade jag ett par timmar framför en av stadens största sevärdheter, i alla bemärkelser, där hur många människor som helst poserade fram vänner och familj, på ett sätt som innebar att någon tog en bild där de såg ut att hålla uppe eller lyfta sevärdheten. Som är en enorm byggnad. De flesta hade enkla kompaktkameror, skrattade och var glada och hade roligt och skojade. De kommer att ha ganska kul när de kommer hem också, och tittar på sina bilder. Ur det perspektivet har de tagit bra bilder, i rätt sammanhang på rätt sätt, och använder dem förmodligen rätt. Med humor. Humor är vackert.

Men så kom jag att tänka på en god vän, som varit på kurs. På kursen hade hon mött en kliniskt pretentiöst humorbefriad människa. Den här människan hade sedan, helt utan att reflektera över de sociala koder som säger att adresser och nummer utbytta på kurs, konferens och charterresor inte är avsedda att användas, kontaktat min vän. I ett humorbefriat, pretentiöst ärende.

Hon hade en sidfot som standard i sina mail. Den innehöll en bild på henne själv, på en strand, i en solnedgång, poserandes så att det såg ut som om hon höll solen i sina upplyfta armar.

Detta, govänner, blir för mycket. Kom ihåg det.