Konst, datorer och individualister

En gång, för länge sedan, arbetade jag hos ett stort Telecomföretag. Där arbetade jag på serverdriftavdelningen, med att se till att företagets server-datorer gjorde det de skulle. Avdelningen var uppdelad i två underavdelningar. En för Windows, den lämnar vi därhän, och en för olika varianter av unix och linux. Där jobbade jag.

På den avdelningen fanns det gott om dumma människor. Inte bara, men många. Något som förenar linux-människor är att de ofta är individualister. De kör sitt eget race. Det är åt helvete i en industriell miljö. När resten av världen inser att standardisering är bra, sitter hela det här gänget och uppfinner hjulet varje gång. Hjulen är dessutom sällan runda, för det vore ju lite tråkigt, eller hur? De har en miljon dumma ursäkter och bortförklaringar till varför de upprätthåller detta vansinne, som i botten bara handlar om att de till varje pris inte ska göra som alla andra.

Tedrickarkärringar är en anmärkningsvärt homogen grupp. De är identiska. De tar identiskt värdelösa bilder på blommor, de hänger upp identiska gardiner, alla från samma dyra tyg som presenterats i samma heminredningstidning och finns att köpa för en bråkdel av priset på hemtex och IKEA, och de har alla samma frisyr och samma kläder och samma djävla Carpe Diem-skylt på väggen. Allihop.

Ska man vara konstnärlig, skapande och kreativ, då bör man vara individualist, och hitta på något som ingen gjort förut. Kopior är bara tröttsamma och meningslösa.

Här har vi alltså två gäng, som har mycket att lära av varandra. Om ni, alla linux-mongon i världen, kunde sluta jobba och börja hänga upp gardiner istället, och ni, alla tedrickare, kunde sätta er i ring och komma till ett konsensus om Hur Man Ska Göra, så skulle detta vara en vackrare plats.