Jag har ett nästan tvångsmässigt behov av att skoja om att slå barn, särskilt på dagis och med dagispersonalen.
Det är lite jobbigt.
Jag har svårt att hejda mig "Äh, de får stryk hemma sen, om de inte klär på sig fort nog!".
En dag kommer någon att tro mig. Jag är lite orolig för den dagen.
På mitt dagis, när jag var liten, var det tydligen en pappa (har mina föräldrar senare berättat) som erbjöd sig att komma och uppfostra barnen med livrem*. På fullt allvar. Hans adopterade dotter slutade som heroinmissbrukande prostituerad.
*Uppdatering pga syftnings...-problem.
...komma och, med livrem, uppfostra barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Besökare sedan 090601:
Om det inte fattas ett "en" i meningen om livremmen så blir din bakgrund plötsligt mer Norénsk än jag tänkt mig.
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaPassade på att fixa ett roligt syftningsfel också.
Hm, ja... Du HAR damp!
SvaraRaderaNär jag var barn, kallade mina föräldrar (eller åtminstone min pappa) det för att vi barn "fick stryk" när han kittlade oss. Ville man bli ordentligt kittlad, ja, då kunde man be att få "en tjotablängare" av honom.
SvaraRaderaI mitt huvud betydde ju dessa uttryck ingenting annat än att bli kittlad, men idag är jag rädd att jag någon gång sagt något om saken på dagis. Vad ska de ha trott!?
Förresten, vad blev det egentligen för tempus på verbet i min sista mening i kommentaren ovan? Någon?
SvaraRadera