Om att Dela Det Allmänna Rummet. (Gästblogg från Jessica)

Jessica har för vana att komma med långa, insiktsfulla kommentarer nästan jämt. Idag har hon författat själv.
Mysk är en styggelse som borde förbjudas, är mitt enda tillägg. I övrigt tackar vi Jessica fint, och önskar henne en påse med igelkottar att lägga på sätet bredvid sig.
======


Det här är min enkla pendlarregel: det okej att ha sin påse/väska på
sätet intill, tills bussen blir halvfull. Då flyttar man den så att
hugade spickulanter kan få sitta.

Jag erkänner dock att jag ibland väntar tills bussen/vagnen är mer än
halvfylld innan jag flyttar min, detta av en enkel anledning: platsen
brevid mig går alltid åt först. Jag misstänker att det har att göra
med att jag är praktiskt pocket-format men det är likförbannat något
som irriterar mig, särskilt som jag ibland hänfaller åt
varför-alltid-jag-tänkande. Har jag en dålig dag så tänker jag "Men
VÄLJ NÅN ANNAN för en gångs skull ditt förutsägbara arsle!" och börjar
sen hata det stackars miffo som nobbar fullt funktionella säten,
alldeles intill dem, för att armbåga sig igenom hela bussen fram till
platsen brevid mig.

Därför låter jag ibland väskan stå tills åtminstone tre-fyra personer
tagit gång-säten först. För min mentala hälsas skull. Jag åker buss
sammanlagt kanske tre timmar om dagen. Det är ganska lång tid att
tillbringa med sitt personliga revir konstant invaderat. (Dessutom är
min väska en gigantisk ryggsäck, för det mesta fylld med gympakläder.
Jag väntar tills jag måste innan jag begraver mig under den. Särskilt
när det är varmt.)

Utöver detta är jag en psycho-magnet. De som vill sitta brevid mig är
alltid folk som vill berätta om hur DE hittade ett eget, enklare, sätt
att lösa kvadratiska ekvationer (hela fyrtiominutersresan), eller
sjunga ”Sinus å Kåsinus” i örat på mig, eller som vill sitta för nära,
eller som vill fingra på mitt hår, eller som luktar stomipåse. (Min
hemväg går oftast via det lokala lasarettet. Jag har olika rutter för
att det går att komma hem med två bussar, varav en med byte i
grannstaden – till jobbet går enbart en. En gång i timmen.) Jag ser
förmodligen vanvettigt vänlig och o-hotfull ut, så att folk som är
socialt känsliga tror att jag är en reko typ. Det är jag inte. Jag är
en jävla subba och jag hatar dem tills de dör för att de vill sitta
brevid mig. Knulla dem och deras lilla hund också, tänker jag. För att
de alla vill sitta med mig och jag vill vara ifred nån jävla gång. För
att de drar slutsatser om min person utifrån hur jag ser ut. Jag är
inte snäll för att jag har mjuka drag och jag är inte ofarlig för att
jag är liten. Hur vet de att jag inte är det största psycho de
någonsin delat buss med? De bara utgår från det pga mitt utseende.
(Notera att detta aldrig ändrat sig, trots att jag varit både punkare,
grunge och goth. Oavsett hur mycket corpse paint jag hade på mig ville
alla tanter sitta brevid mig. Okej, det var en överdrift. Jag hade
aldrig corpse paint. Men ni hajjar. De där jeansen var faktiskt
väldigt trasiga och jag använde MYCKET kajal. Oavsett hur hård jag
tyckte jag såg ut så tyckte tanter att jag såg trevlig ut. Det är ett
helvete att vara väluppfostrad. Jag jobbar dagligen med att sluta med
det och rekommenderar det inte till någon.)

Sen finns det de där.

De som åker samma buss regelbundet och har utsett mig till den de
_alltid_ ska sitta vid, oavsett hur mycket krångligare det är än att
bara ta närmsta plats.

I två månader hade jag en viss sätes-stalker. En dam i övre
medelåldern med Rogue-hår (Färgat rött med vit slinga i luggen.) och
pretentiösa böcker, vars personliga OCD yttrade sig i att hon hade
gett sig fan på att sitta brevid mig. Varje dag. Det drev mig till
vansinne. Jag sitter tusen gånger hellre brevid nån random tjockis som
tar upp halva mitt säte också, än brevid samma människa varje dag för
det ger stalker-vibbar. Faktum är att jag oftast föredrar tjockisar av
den enkla anledningen att jag inte behöver få tvångstankar över att de
sitter för nära - de har ju inget val, de _måste_ sitta nära och då
slipper jag undra om jag borde freda mig med tårgas. Dessutom är de
nästan alltid livrädda att folk ska tycka att de luktar illa, så de är
oftast nyduschade och mummade som daggfriska liljekonvaljer - till
skillnad från den genomsnittlige, normalviktige, Brittiske pendlaren
som luktar gammal rulltobaksrök, ännu äldre svett och kolbrasa. Eller
som i det här fallet – hormonplåster och billig myskparfym. Örk.

Hur som helst. Stalker-kärringen sket i det blå skåpet en morgon när
jag hade somnat till i mitt säte (på en då i princip tom buss) med
väskan kvar på sätet intill. Av nån anledning var det jävligt viktigt
för den passivt-aggressiva apan att väcka mig så hon kunde sitta
intill mig – och ingenstans annars. Det hade varit förklarligt om det
börjat bli ont om säten, men när jag tittade mig yrvaket omkring stod
det klart att bussen fortfarande var mer än halvtom. Sätet där min
väska stod var det första gång-sätet att gå åt och det fanns till och
med tomma tvåsitsare, med fönsterplats, lediga. Kärringen SKULLE sitta
brevid mig helt enkelt. Så jag frågade henne rakt ut: "Det finns
massor av säten, inklusive tvåsitsare, varför var det så viktigt att
väcka mig och sitta just här?" men hon bara stirrade i golvet, trängde
sig ner och öppnade en bok.

Jag ville fan inte sitta brevid henne då. Det var ju uppenbart att hon
rekryterade för någon liga som trafikerar medelålders kvinnor av
halvdassigt utseende till exotiska klubbar i Bayern, vars medlemmar
har märkliga preferenser. ("Der beste mittleren Alters, semi-fette,
alltägliche Zwerge club, Bayerns!") Det var bara en fråga om tid innan
det blev hasch-spruta i armen och omärkt taxi till hamnen där en
snubbe i Jena-outfit limmade fast mig på en lastpall och skeppade mig
till Lübeck för vidare leverans till München eller någon annan stad
med umlaut.

Det hade fan inte jag tid med.  Jag har ju mina leverantörer att tänka
på. Så jag reste mig och bad att bli utsläppt så jag kunde sätta mig
på ett av de lediga dubbelsätena som tantan cederat till förmån för
att trängas med mig. DÅ SLÄPPER FANSKAPET INTE UT MIG. Jag harklade
mig. Sade ”Ursäkta!” i normal samtalston. Gastade "URSÄKTA MIG!" rätt
i hennes ansikte utan resultat (nej, hon hade inte lurar) så till slut
fick jag sparka mig ut medan jag gastade ”WHY WON’T YOU LET ME OUT?”
Jag tyckte bussen behövde se att hon betedde sig märkligt. När jag
klev av gav hon mig fingret.

Nästa dag vågade hon inte sätta sig brevid mig igen men hon kände ändå
att hon måste ha min närhet och satte sig därför framför mig. Och då
kände jag det där släppet. Det när man blivit provocerad bortom sin
smärtgräns och inser att man skiter i konsekvenserna.

Hon hade regnjacka med nerfälld huva, så jag tömde hela min
sportflaska i huvan, lite i taget, för att se om det stannade kvar
eller droppade ur (det stannade kvar), och hade sedan vällustiga
fantasier om hur hon hällde en halv liter vätska i nacken på sig själv
när hon klev av bussen och drog upp huvan mot regnet, alternativt när
hon kom fram till jobbet (dagcentret?). Det var ytterst
tillfredsställande.

När jag, triumferande, berättade hela historien för maken var hans
kommentar: "Så... du har antingen antagoniserat ett fullblods-psycho -
eller mobbat en efterbliven?"

Så kan man ju också se det. Men jag ser det som att jag slog ett slag
för människor med milda utseenden, världen över. Tanten är, enligt
mig, varken psycho eller retarderad – hon är en passivt aggressiv
subba som gillar att peta på folk med sitt vassa pekfinger för att,
som hon tycker, lära dem hennes egna idé om folkvett – men som håller
sig till folk som ser följsamma och vänliga ut, eftersom hon är ett
passivt aggressivt miffo och en feg mobbare. Hon ville leva ut sitt
missnöje med tillvaron på någon vars väska inte var ett problem för
någon i det givna ögonblicket, utan bara för hennes princip. Hon gav
sig inte på mig för att jag betedde mig illa. Hon gav sig på mig för
att det såg ofarligt ut och hon ville tracka nån. Jag är inte din
bitch för att jag ser snäll ut. Jag är _en_ bitch oavsett hur jag ser
ut. ”Don't push me cos I'm close to the edge, brav. You get me?” Typ.
I out-locoed the loca. Yeah!

Du vill ha ett ögonblick av billig, passivt aggressiv triumf? - Smaka
sportdryck, kärring!

Hon sätter sig numera så långt från mig som det går att komma. Utöver
det har mitt Falling Down-ögonblick inte haft några som helst
återverkningar. Ibland handlar det om att omfamna sin galenskap.
Embrejs dö krejsy. Ibland är enda sättet att hantera ett miffo att
ut-miffa dem. ”You NEVER go full retard” gäller bara film. I
verkligheten har det, ibland, sina poänger."