om att må bra

Kroppens förfall och eländes elände. Senaste året har jag gått upp i vikt. Rutor på magen har jag aldrig haft, men jag har varit i helt ok form. Sprungit 15km på under 1.20. Inte haft något onödigt extra att släpa på.

Så är det inte längre. Jag har nu en stadig buk, med matchande valk på sidorna. Den där sorten som liksom väller över kanten på ett par lite tajtare byxor. Och alla byxor har ju liksom krympt. Jag får skavsår på valken av bältesspännena, och tröjor sitter lite för tajt. En gubbkropp med pinnben och rund mitt på. Som något ur en Dickens-roman.

Men jag har börjat göra något åt det. Det är onyttighetsstopp och imorse sprang jag till jobbet. Eller, första milen av sträckan till jobbet, och sedan tub några stationer. Jag fick ihop min mil på 1.08. Det betyder alltså att jag har 20 minuter att kapa på den sträckan. Och då hostade jag ändå blod vid Slussen, men nu är jag på rätt väg. Det går framåt. Jag ska i form igen. Jag ska må bra. Jag ska sluta släpa runt tio extra kilo fett, och jag ska sluta må illa varje gång jag tittar i en spegel. Kläderna ska passa igen.

Jag tänker må bra igen, både fysiskt och psykiskt.