Vår i luften?

Alltså, först och främst - Egentligen gillar jag våren. Jag tycker om det faktum att den satans djävla MordorVintern tar slut varje år, jag tycker om att världen byter från gråskalor till färg och jag uppskattar att slippa frysa. Bland annat.

Men, om vi ska vara helt ärliga, bortsett från löftet om sommar är våren kraftigt överskattad. Den brukar blåsa, regna, vara mycket kallare än man tror, komma mycket senare än man tror, vara mycket längre än man skulle vilja, och erbjuda betydligt mindre färg än man tänkt sig. Åtminstone tills den är så långt gången att den knappt kan kallas vår längre.

Imorse fick jag en Deja Vu. Jag klev ut i den dimmiga, gråa morgonen som doftade av töande snö, och såg mig omkring i något som inte bara vara svartvitt, utan dessutom svårt kontrastlöst. Det var ofanligt många nyanser av grått i mitten, utan ens vitt och svart. Och det var något med den där doften av töande snö, hundbajs åter i dagen, och resterna av fjolårslöven. Jag tror till och med gruset på asfalten luktade lite.

Jag kom direkt tillbaka till barndomens barnprogram på TV, där en farbror med glest skägg och en söt tjej med långt, rakt, mörkt hår och stickad tröja umgicks med barn i gummistövlar. Barnen var alltid anmärkningsvärt glada att slippa avgaserna i stan, och kastades ut i den leriga skogen, där det inte fanns leksaker, och så filmades Äventyret. Det var gudomligt tråkiga barnprogram, och jag såg hur kalla de där stickade djävla vantarna blev när de hamnade i bäcken, och hur de stickade mössorna kliade när de blev blöta, men de hade ju gummistövlar så vad skulle de gnälla för.

Nä, hörrni, jag röstar för att gå direkt från -10 till +20 och sedan uppåt. Och sopa de djävla gatorna NU!