Facebook, fy fan!

Facebook tyckte jag borde ha fler kompisar. Jag ställde mig en smula tveksam, men inte oresonlig, och tittade på förslagen. Det var många. Skitmånga människor var det som jag borde känna.

Ganska många av dem var faktiskt folk jag, typ, nästan kände. Så kallade "bekanta".

Vänners vänner, folk man träffat i föreningar, de där som dykt upp på samma sociala tillställningar som man skälv i tio år, men som egentligen inte är mina vänner.

Jag var på väg tillbaka till gamla mönster och tänkte "Men HONOM känner jag ju!", och var på väg att klicka "Lägg Till", men kom på, ganska kvickt, att jag ju faktiskt inte sökt deras sällskap på... länge. Skitlänge. I många fall aldrig. Det är folk jag faktiskt skiter i.

Hör ni det! Jag skiter i er!

Eller, typ. Ses vi på fest vet jag vad ni heter, och vi kan prata en stund, men jag är ändå inte så himla sugen på sådana fester. Jag har inte tid att träffa de som betyder något och faktiskt verkligen utbyta tankar, så varför gå någonstans där jag kan dricka vin, men inte bli full, och fråga "Jaha, och vad jobbar DU med då?". Djävla slöseri med kort liv är vad det är.

Nä, hörrni. Jag tror jag ska sätta upp ett nytt krav på mina facebook-kontakter.
"Kan jag ringa dig när jag behöver hjälp att bära en soffa, eller har blivit utkastad av frun? Inte det? Då är vi inte kompisar, utan bekanta. Hej då."