Microlån och fattigdom

Ibland talas det om Fattiga i Sverige. De är rätt få. De finns, men inte sällan framställs folk med tak över huvudet, mat, varma kläder och en dator (om än gammal) att söka jobb med som fattiga.

En miljard människor har svårt att bli mätta varje dag och dör om de blir förkylda, och dör ändå innan de fyllt 15 för de fick aids när de våldtogs som spädbarn.

Jag struntar inte i alla som har det svårt, för att de inte har det svårast, men jag väljer att lägga min välgörenhet där jag tror att det blir störst förbättring per investerad krona.

Microlån i tredje världen har visat sig ruskigt effektivt för att lyfta verkligt fattiga från nivån "nästan svälta ihjäl" till "få tre år i skolan och medicin när man blir sjuk".

Så jag gjorde som Tekrånglat och lånade ut $25 till ett litet bykollektiv av kvinnor Senegal. Det har visat sig att kvinnor hanterar pengar oerhört mycket bättre än män i tredje världen, så de får mina pengar. De fick drygt tre dollar också, som de inte behöver betala tillbaka. GUUUUUUUUUUU vicken fin kille jag är!

Microlån har en annan fördel. Det är inte Välgörenhet som så. Pengarna betalas tillbaka, och därmed uppstår inte Tacksamhetsskulden, som jag kan uppleva som lite ful. Dessutom ger man inte bara pengar för att ge pengar, utan man hjälper till att skapa en positiv spiral av självhjälp. Man hjälper folk att själva kunna göra något åt sin situation, vilket styrker många. Man kan hjälpa kvinnor i de delar av världen där ena halvan av befolkningen tar alla pengar och super upp dem att få lite av den rättmätiga makten. Microlån är inte pengar till diktatorer som tar 90% av biståndet.

Ja, alltså, jag fick besked om min löneförhöjning igår. Som alltid hos Fantastiska Arbetsgivaren, var den lite större än jag egentligen räknat med, och mer än jag hade sagt om jag dristat mig att nämna en siffra. Att hålla käften på löneförhandlingar här har visat sig vara en vinnande strategi. Och då vore det väl fan om jag inte delade med mig lite, eller hur?