Två döda i Afghanistan.

Nej, hörrni. Tusentals. Skitmånga. Barn, vuxna, soldater, talibaner, amerikaner. Du kan gruppera dem hur du vill. Skitdjävla asmånga människor har dött i Afghanistan de senaste åren. Hur många som helst. Dessutom var det inte två, utan tre, för deras lokale tolk stupade också, men han var inte så viktig, tydligen.

Men nu är det riktigt illa, för två svenskar dog. Det är tragiskt. Det är sorgligt oavsett vem som dör. Det blir såklart lite lättare att sätta sig in i just de här två männens släktingars lidande, men hörrni. Allvarligt nu, va?

Vad trodde ni? Det är krig i Afghanistan. Det har varit det i femtio år, mer eller mindre. Lag och ordning och säkerhet och skydd och myndigheter är något som helt enkelt inte existerar där. Den med störst bössa bestämmer. Afghanistan har, ganska seriöst, implementerat styrelseskicket Anarki.

Naturligtvis ska Sverige bidra till att försöka göra det bättre. Jag kan tänka mig att svenska soldater bidrar positivt där. Människor med vapen vars uttalade uppgift är att skydda civila gör skillnad i ett land, där alla andra har någon annan agenda, som att själva överleva, eller som att överleva på någon annans bekostnad. Det är liksom den sista utposten.

Men.
Det är inte konstigt. Folk dör i krig. Det har varit sant så länge vi haft krig. Tusentals år. Folk dör. Varför blir alla så djävla förvånade när två svenskar dör? Vad är det märkliga? Jaha, så de kanske sköts av sina egna? Återigen. Det är inget märkligt. Det är något som hör till. Häromdagen såg jag en siffra som sa att ganska hög andel (jag minns inte siffran) normalt dör av kulor från vapen i de egna leden. Det är inget konstigt.

Sluta göra en stor grej av det här. Hedra de som åker dit och försöker göra världen lite bättre, men var inte förvånade när de kommer hem i lådor.