onsdag 29 september 2010

Snart död.

Nu har det snart gått en månad sedan mitt nya uppdrag började. Jag har fortfarande inte en dator med vilken jag kan arbeta. Som om livet liksom inte är kort nog ändå.

"här ligger Tehataten. Han väntade på dator. Nu, saknad av ingen, ety han åstadkom intet." Alternativt det klassiska skelettet vid skrivbordet med spindelväv och luren i handen och en helpdeskanställd som frågar om jag väntat länge."

Det är ju inte så att detta direkt botar höstdepressionen.

6 kommentarer:

  1. Stackars. Händer aldrig när man jobbar med MÄNNISKOR... ;-)

    SvaraRadera
  2. Ska säga det till min jobbcoach: Jag vill jobba med människor. Jag vill bli chef. Det är min lott i livet, serru.

    SvaraRadera
  3. Fast... det brukar komma från undersköterskor, städare och bilmekaniker. Inte från just chefer. Faktiskt.

    "Jag äääääääälskar mitt jobb, för jag det är så fint att få jobba med MÄNNISKOR!"

    För det gör man ju inte i så många yrken. Nästan alla yrken jag vet om innebär att man sitter ensam instängd i en garderob.

    SvaraRadera
  4. sexminuterste:
    Nä, då har man det som är värre. Kanske ska vara tacksam ändå.

    SvaraRadera
  5. Hähä, inte som översättare som sitter och ruttnar mol allen på en kontorsstol. :D (allt jag gör blir fel, jävla universum)

    SvaraRadera
  6. Dumma pruttuniversum.
    Men...

    Kan du inte ta över Nemi-översättningarna då? Eller har du redan gjort det, så att allt mitt tjafs verkligen varit personangrepp?

    SvaraRadera