Människor vars avkomma är gnällig och eller tjatig, på det där viset som treåringar är, borde rimligen få ytterst få avkommor som uppnår könsmogen ålder, varför anlagen borde försvinna ganska fort.
Empiriska studier av små barn tyder dock på det motsatta resultatet i flera avseenden. (Ja, jag menade precis vad jag skrev!)
1. Det verkar finnas skitmånga gnälliga ungar. Snudd på alla.
2. Många som skaffat många barn (med undantag. Ni vet vem ni är!) tycks ha fått de värsta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Besökare sedan 090601:
De blir inte gnälligare av att vara fler..men det blir onekligen mer.
SvaraRaderaNej, barnen blir nog inte gnälliga av att vara många, men de som mest saknar självinsikten att inse att deras barn är pestiga, tenderar också att vara de som skaffar flest.
SvaraRaderaOch nej, Huskatt, jag känner inte just dina.
Det här var, till skillnad från mycket annat, verkligen inte ett personligt påhopp på någon annan än möjligen min fru, som förmedlat gnällgener. De kan ju inte vara mina...
Jag har tre men har tillräckligt med självinsikt för att se att de kan vara ytters gnälliga (med inslag av damp m.m.). Vilken kategori faller jag inom?
SvaraRaderaJag vet inte riktigt det där med grupper, men det märkliga är ju något annat.
SvaraRaderaJag har två, och jag undrar hur det kommer sig att jag fortfarande har det.
Du har tre, och vilket borde innebära att du har det drygt dubbelt så djävligt som jag (det växer med kvadraten på antalet barn), men har det fortfarande.
Hur går det till?!
Det handlar om dåligt minne. Jag har en som är nitton och när han blev fjorton år så hade jag glömt hur jobbigt det var med småbarn och skaffade en till. Den sista har jag dock väldigt svårt att förklara.
SvaraRaderaEtt dåligt minne skulle ju onekligen kunna gynna arten i det här fallet. Absolut.
SvaraRadera