fredag 8 januari 2010

Mattelärare

Det har varit en hel snack om svenska gymnasieelevers mattekunskaper. Och en hel del snack om högstadielevernas. Och inte så lite om högskolestudenternas. Och folk i gemen är djävla ruttna på att räkna. Faktiskt.

Jag har själv jobbat som gymnasielärare i matte på en skola med samhällsprogrammet och idrottselever. Kanske några av de minst tacksamma matteelever man kan föreställa sig. Men de hade ett par saker gemensamt allihop. De avskydde matte. De trodde att matte på deras nivå (Ma A, gymnasiet) var något man antingen begrep eller inte. Att det handlade i första hand om talang, och att de alla saknade denna nödvändiga basegenskap.

Jag vet att de hade fel. Bara folk med någon form av handikapp, dyslexi, dyskalkyli eller förståndshandikapp har något biologiskt att skylla på. Alla andra kan faktiskt lära sig den matten. Skrämmande många av mina elever, som gått ut nian med godkänt, borde inte ha gjort det. De uppfyllde inte ett enda av kraven för Godkänt från grundskolan 9 veckor efter att betyget satts. De kunde inte ett skit. De hade svårt för de allra mest basala begrepp inom matematiken, sådant som man ska klara i årskurs 3. De fyra räknesätten.

Jag har en teori om det där. Det handlar inte om för lite specialresurser. Det handlar absolut inte om talang i de flesta fall. Det handlar om någon sorts attityd i samhället. Matte är svårt, heter det. Och det är helt ok att inte kunna det. Man kan håna kungen för att han inte kan läsa, för det ska ju alla begripa, men att om någon inte kan lägga ihop två med två, då heter det att de tillhör den enorma majoritet av befolkning som "inte har fallenhet".

Vad säger ni? Tror ni att den Vanlige Lågstadieläraren hade matte som favoritämne? Tror ni hon (ja, det är en hon!) tyckte bäst om fysik när hon gick på högstadiet? Det tror inte jag. Jag tror att en överväldigande majoritet av sveriges småskolelärare suger apballe på matte själva. De har inte förstått det. De tror att det är en bra idé att lära sig ställa siffrorna i rätt mönster (liggande stolen och andra vansinnigheter) så kan man räkna. Då klarar man sig.

De har fel.

Om svenska elever ska bli så duktiga på matte, att majoriteten gör sig förtjänta av sitt Godkänt i matte från nian, då måste vi lära de där djävla humanisterna i lågstadiet att räkna. Och förstå. Och förklara så att eleverna förstår. Inte lär sig utantill.

Det kommer inte att hända. Och när de som kan matte, och har valt det spåret, väl får fingrarna i de små glinen i årskurs 7, ja, då är det för sent. Då har de redan tillbringat sex år med lärare som själva tycker att de inte har fallenhet för matte, och därmed inte gärna kan kräva av någon annan att de ska förstå.

Vad säger ni? Ska vi börja kräva något av lärarhögskolorna, som är erkänt bland det slappaste av allt slappt, särskilt på de låga nivåerna, och kräva att de djävla soporna som pluggar där, får lära sig räkna?

Nej, matte är inte något man lär sig utantill. Det är något man förstår.

Ni, djävla sopor, som inte begriper vad ni ställer till med, när ni släpper igenom en massa snorungar som inget kan, inget får lära sig och inget begriper, och sedan kallar dem lärare, ni är på min lista som fan!!!

Behöriga lärare? Vad ska vi med dem till när behörigheten inget betyder?*



*Och alla som läst lite mängdlära och logik, inser såklart att det faktum att titeln "behörig lärare" inget betyder, inte säger något på andra hållet, nämligen att alla som har den skulle vara värdelösa...

17 kommentarer:

  1. Nå, när har man egentligen nytta av matte över Matte A-nivån på gymnasiet? Det känns lite som matte för mattens egen skull, ungefär som teologer håller på med teologi för teologins egen skull: utan egentlig nytta.

    Var har jag fel, magistern?

    (Och för att undvika katastrofala missförstånd, kan jag nämna att jag i gymnasiet hade MVG i Matte A och VG i Matte B. Matte C hoppade jag, som den humanist jag är, till förmån för groteskt mycket språk istället...)

    SvaraRadera
  2. Alltså, det där är två olika saker.

    1. om vi ska ha folk som kan räkna i det här landet, krävs det att vi har kompetenta lärare, och det har vi inte.

    2. Varför ska vi ha folk som kan räkna? Behöver man matte över Ma A?

    Svaret på det, som jag ser det, fick bli ett eget inlägg.

    SvaraRadera
  3. "Matte är inte något man lär sig utantill. Det är något man förstår."
    Jag håller med.
    Är fortfarande fast i mina sunkiga mattelärares nät när jag läst hela Matte A och ändå inte kan klura ut vissa tal?
    När jag inte vet vilken kunskap ska jag använda till just detta talet?
    Då jag vet att på dessa sidor ska jag använda bråk, på dessa ska jag använda ekvation - då funkar det bra.
    Snacka om att lära sig utantill utan att förstå!

    Kanske lades mentala ribban när jag blev utkickad från "svåra" matten till "lätta" matten i högstadiet.
    Jag är för trög för det här.

    Jag är så jäkla ologisk.
    Ett talande exempel:
    Sambo fickparkerar, mellan bilarna får knappt ett läskpapper plats.
    Jag: Men, HUR ska du komma ut härifrån sen?!

    Finns det hopp?
    Kan manalltså plugga sig till logik eller handlar det om att börja tänka?

    SvaraRadera
  4. I min erfarenhet är det en Aha-upplevelse som behövs. Den brukar påminna om den där bilden, med två ansikten som plötsligt blir en vas, i känsla.

    Och min poäng här, var ju just att du nog inte är mer ologisk än många andra, utan att du började med matten på fel sätt. Det går visst att rätta till, och det där med "vilket trick ska jag använda nu?" är precis den typiska utantillkunskap, som kan ta dig till ett godkänt i Ma A, men inte så mycket längre.

    Har du väl haft aha-upplevelsen, kommer du att upptäcka att all ny matte blir oerhört mycket lättare att lära sig, för ska man lära sig utantill, ja, då är det galet mycket att lära sig. Ska man förstå, då blir det oerhört mycket mindre att lära sig, så det finns mycket att vinna på att köra Förstå-spåret, men man måste ha hjälp för att växla in på det. Det kommer nog inte av sig själv.

    Börja med att reflektera över "Likhetstecknet" och hur det ofta benämns "blir" när det faktiskt betyder att det som står på respektive sida är just lika.

    SvaraRadera
  5. Word! Eller, jag menar, Number!

    SvaraRadera
  6. Det du skriver är tragiskt och sant.
    Min äldsta son gick nästan två år på en mindre skola. Läraren var en äldre kärring.
    Hon delade ut "arbetsblad" med tal upp till 5. 20 stycken tal, som skulle räknas 5 gånger. Alltså samma tal. Barnen var tvugna att ha alla rätt alla gånger för att få ett nytt papper.
    Min son räknade över 2 000 av hennes tal.
    Han hatade det innerligt.
    Han bytte skola och vips var han "väldigt bra på matte!"
    Så från idiot till duktig, av att byta skola.
    Som förälder fattar man ingenting.
    Inte mer, än att det är fullt begripligt att hata matte.

    SvaraRadera
  7. Precis.
    Matte är inte glosor. Visst behöver man öva, för annars är det svårt att minnas, men utan förståelse är det meningslöst, och förståelsen infinner sig sällan helt av sig själv, som jag upplevt det.

    SvaraRadera
  8. Håller med helt! Mediocracy rules. Inte bara när det gäller detta, utan även i alla andra sammanhang.

    Det är FINT att vara obildad, det är FINT att inte kunna eller förstå.

    En slags omvänd snobbism som tyvärr bara förstärker Jantelagar och elände.

    SvaraRadera
  9. Jag håller med dig i sak förutom gällande den underbara, underbara uppfinning som kallas "liggande stolen". Jag hade en lärare som vägrade att ge mig godkänt om jag räknade med liggande stolen. Istället skulle jag räkna med konstiga bråk och hålla en massa siffror i huvudet, vilket resulterade i att jag fattade Nada. Så jag räknade med liggande stolen på ett annat papper och skrev bara dit svaret och Voilà! Det var okay... Underbara högstadiematte... Jag har förövrigt läst flervariabel analys på högskolan så matte-dum är jag inte ;-) Länge leve Liggande Stolen! =)

    SvaraRadera
  10. Anonym, ja och nej.

    Liggande stolen använder en metod att beräkna bråk, ett mönster eller tillvägagångssätt om man vill. Pedagogiskt är sättet man ställer upp siffrorna i just Liggande Stolen helt vansinnigt. Verkligen befängt. Det finns andra sätt att skriva samma metod, som är avsevärt mer pedagogiska.

    Och innan du opponerar, ja, den funkar. Ja, den är korrekt, men:
    Nej, den är inte det som hör hemma i en matematisk uträkning. Den SKA vara på ett papper vid sidan om.

    Man ska skilja på beräkningsmetoder (som liggande stolen är ett exempel på) och matematiska härledningar och förenkligar.

    Dessutom är det så att bråk sällan kan skrivas i decimalform, annat än i tillrättalagda skolboksexempel, och då blir det ofta fusk med likhetstecken. ;-)

    SvaraRadera
  11. Det finns säkerligen många betydligt fler pedagogiska sätt att lära någon det fantastiska räknesättet Division, men matematisk pedagogik var inte mina mattelärares starkaste sida (som du så fint redde ut tidigare, håller helt med förövrigt).

    Jag förstår vad du menar med förståelse för matematiken, men får jag välja mellan att inte förstå och inte kunna räkna, och förstå halvdant och kunna räkna (vilket jag gjorde med liggande stolen) så väljer jag alternativ två. Dessutom så i mitt fall kommer förståelsen för dom bakomliggande faktorerna oftast efter att jag arbetat ett tag med en sak, dvs först lär jag mig metoden och sedan förstår jag den. Alltså hjälpte det mig att gradvis förstå division genom att använda liggande stolen.

    Människor lär sig på olika sätt och detta sätt passade mig. Så jag står fast vid mitt Länge leve Liggande Stolen! =)

    Mycket vänliga hälsningar
    //Linköpings-Åsa, som nyligen var på besök i Sthlm (fd Anonym) ;-)

    SvaraRadera
  12. Haha!
    Var det du, Åsa!

    Min poäng med liggande stolen är att ta en helt utmärkt metod att beräkna bråk, eller åtminstone något avrundat, men att just liggande stolen är ett genompuckat sätt att skriva det. Man kan köra exakt samma mönster, exakt samma metod, men skriva på ett betydligt mer pedagogiskt sätt.

    Och ja, som sagt, träning hör till. Om inte annat behöver man träna, så att de saker man väl förstått efter hand blir självklara och så naturliga att man inte behöver lägga energi på dem, för den energin behöver man ju till nästa grej.

    SvaraRadera
  13. Jag var en sån där humanist som tyckte matte var svårt, och att jag inte hade fallenhet för det.

    Tills jag började programmera statistik. Jag vet att det låter helt horribelt att någon gav mig ett jobb som statistikprogrammerare med bara ett år gymnasiematte men min chef var beredd att ta den chansen för att jag kunde ett obskyrt programmeringsspråk.

    Det visade sig att det gick alldeles utmärkt.

    Min bakgrund var denna: sommaren innan jag började skolan hittade jag min mosters gamla mattebok från åttan. Jag baklängesengineerade talen med hjälp av facit och förklaringar i boken och hade mäkta skoj. När jag kom till ettan fick jag ringa in äpplen. Och ringa in äpplen. Och ringa in äpplen. När vi slutade ringa in äpplen fick vi entaliga räkneproblem. De var tråkiga. Jag fattade ju redan hur plus funkade och tappade intresset.

    I tvåan gav ett feltryck i matteboken ett negativt tal. Fröken rättade mitt svar (-2) och ritade pilar som vände på talet för att visa var jag tänkt fel. Facit hade rätt, och jag hade fel.

    När vi kom till multiplikation upptäckte jag till min förtjusning att nians tabell följde ett tydligt mönster: om man såg tiotalet som ett ental (noll om resultatet var ensiffrigt) och adderade det med entalet så blev svaret alltid nio - eftersom tiotalet alltid var ett mindre än faktorn var det lätt som en plätt!

    Jag började leta mönster i de andra tabellerna och fick skäll av fröken - som var helt ointresserad av min upptäckt ang nians. Det var fel sätt, för det gick fortare om man lärde sig tabellerna utantill. Vid det laget låg jag långt efter de andra i antal räknade tal, för jag tappade intresset efter femton tal av samma slag.

    Lagom till mellanstadiet ritade jag eller smygläste skönlitteratur under mattetimmarna. Fröken sket i vilket så länge jag höll käften och till gymnasiet stod det klart att jag "inte hade läggning" för matte. Men det gjorde inget sa fröken, "för det har ju inte tjejer". Hum alltså.
    Enda gången det tände till var när vi gjorde "Hur fortsätter talserien?"-uppgifter. Jag var grym på dem.

    Spola framåt tio år. Jag sitter med mina första riktiga arbetsuppgifter efter introduktionskursen på mitt nya jobb. Jag har gjort alla rutingrejer och sitter med en rapport som kräver en statistisk modell som programmerarna inte behöver klara själva utan det är statistikerns jobb - men statistikern är för upptagen för att skicka modellen. Hellre än att sitta på händerna så baklängesengineerar jag modellen och justerar variablerna för att passa min studie. Får skäll av projektledaren för att jag inte inväntade statistikern - statistikern tar en titt på min modell och säger: "Men den kan du använda, den är helt korrekt och resultatet stämmer också."

    Jag tar dagligen avancerade och vaga instruktioner från protokoll och gör om dem till beräknade variabler och rapporter.

    Har jag haft en Lidnersk knäpp i vuxen ålder - eller lärdes matte ut på ett horribelt sätt genom hela min grundskoletid? Jag vet ju vad jag tycker.

    mvh
    Jessica - "i tidens andra byxben är jag astronom - precis som jag sa när jag var 6."

    SvaraRadera
  14. Jessica, du gör mig samtidigt både väldigt glad och väldigt ledsen. Glad, för jag har rätt. Uppenbarligen, ledsen, för att du behövde bevisa det.

    Och så är jag, som tidigare, kär. I dig.

    Är det ok?

    SvaraRadera
  15. *"Jag har själv jobbat som gymnasielärare i matte på en skola med samhällsprogrammet och idrottselever". Skitbra att du inte hade samhällskunskap eller religion. Där får man bland annat lära sig om demokrati och värderingar och att inte dra alla över en kam. Något du verkar göra när du kallar alla som läser på Lärarhögskolan för "slappa jävlar".

    Kan man bli mer inskränk och idiotiskt? Nej, faktiskt inte. Och bemöda dig inte att svara, lär inte komma hit igen.

    SvaraRadera