Jag har ingen ångest för min skilsmässa. Den gick bra på alla sätt. Vi kommer överens i det väsentliga.
Exet hade till och med en födelsedagsfest i lördags som, enligt fejjan, var ett firande av både födelsedag, "inflyttningen" i vad som numera är bara hennes hus, och... ja, just det. Skilsmässan. Grattis till dig stumpan. Offerluvan är visst av, och det är ju skönt att du kan erkänna att vi både mådde bättre av detta.
Men så har inte alla det. Inte alla vågar ta steget. En vän har berättat hur hon i alla sociala sammanhang känner sig som paria, hur hon alltid ska påminns om hur fiiiiint alla andra har det i sina söta små kärnfamiljer där allt är så djävla puttenuttigt. Där en mamma bara
måste berätta hur ofantligt svååååårt det är att behöva vara utan sina barn i flera dagar för en konferens, när vännen själv är utan sina varannan vecka. Somliga mycket mer än så.
Och så tänker jag på alla som, när de hört att jag skilt mig, plötsligt börjat lätta sina hjärtan för mig. Det är nästan skrämmande. Folk jag bara är bekanta med ska plötsligt berätta hur de tänker lämna den kriminella pojkvännen, som jag knappt visste att hon hade, för jag känner henne inte. De berättar om hur deras bröder haft eller hur de hatar sin otrogne make, eller hur de led hela uppväxten av sina föräldrars skilsmässa, som vara den skitigaste sorten eller...
ja
Ni vet.
Jag har börjat känna att något sådant som ett lyckligt, hyfsat friktionsfritt förhållande är ganska sällsynt. Jag har också fått känslan av att nästan alla som ständigt uppdaterar fejjan med Uuuuuuunderbara statusar om den uuuuuuuunderbara maken och de hääääääääääärliga söta barnen som säger så gulliga saker, i hemlighet knaprar Sobril nätterna igenom. De är trötta av sömnlöshet. De har ångest över det där konferensknullet de hade när de för första gången på tre år drack sprit utan att ha maken med sig och fullt av pilska kollegor som också var hemifrån för första gången. De har ångest över julen när de måste stå ut med svärmor som berättar hur man
egentligen ska koka julskinka, och de har ångest över att de inte gör karriär, och inte ens tycker om sitt jobb. De har ångest över att grannen har en finare bil, och de har ångest över makens trädäck på baksidan faktiskt inte blev särskilt bra, fast han svor och slår sig på tummen nästan sågade av sig ett finger på den där sågen som kostade lika mycket som en vecka på Kreta, vilket de verkligen hade behövt, jämför med att sitta på det där djävla trädäcket och supa sig full på Rosé med de där djävla grannarna med den fina bilen, och sedan ändå inte få ligga, eftersom man kört in i mönster och julspår i sängen som är så djupa att man inte ens ser över kanten, och inte orkar vinka till den där respektive man tyckte var rätt snygg och lite crazy för femton år sedan, som nu är lönnfet, blek, halvflintis gubbe som inte riktigt får upp den och ändå hellre tar en öl framför tipsextra. De ha ångest för att bullarna de inte bakat som ska säljas på den av sonens fotbollsklubbs arrangerade lilla ligan, och de
vet> att den djävla horan till granne, med lång blond hästsvans som kör den där förbannade satans djävla fina bilen kommer att ha fantastiska dekorerade muffins hon kallar Cup Cakes, som hon slängde ihop på en höft igår.
Och sedan pratar jag med grannfrun som ha precis samma djävla ångest över att den där satans djävla brunetten med de vackra bruna ögonen alltid kan bjuda på kallt Rosé på det där satans djävla trädäcket som hennes egen karl inte skulle kunna bygga om hans liv hängde på det, den där karlen hon har som försöker kompensera henne med en fin bil när han varit på "konferens" och det enda hon vill är att han ska sluta knulla den där djävla tjejen på ekonmiavdelningen, sälja bildjäveln och lägga pengarna på något fint till dem istället och visa att han älskar henne, och att han tycker hon är snygg. Tror fan hon springer på gymet fem dagar i veckan, för vad fan ska hon ta sig till när hon ändå inte är snygg nog. För att inte tala om den där djävla grannfrun som är så nöjd och avslappnad och inte har något att bevisa, utan kan dyka upp på fotbollsloppisen med vanliga kanelbullar i vanliga påsar.
Du, med skilsmässoångesten, jag vet att du läser det här. Vet du, jag tror, allvarligt, att de alla är avis på dig, som vågade ta tag i ditt liv, och göra det till något som är bättre, även om det ibland är tungt en lördagskväll när stan är lite lite för liten och raggen hamnar konstigt i bekantskapskretsen.
Det är du som är vinnaren. Du bestämmer över ditt eget liv.
Besökare sedan 090601: