torsdag 25 augusti 2011

Skratterapi

Några kollegor på den här avdelningen, ca tjugo stycken, har varje morgonmöte Skratterapi, där man räknar till tre, och sedan sträcker upp armarna och skrattar forcerat. Övningen leds av en av de inhyrda indierna, och flera av deltagarna hävdar att det är något bra.

Jag ställer mig högst tveksam. Det som tycks göra folk glada är applåden när dagens elände är över. Jag är så glad att jag inte sitter vid Kompisens skrivbord, för hon sitter precis där de står allihop. Hon fikar nog alltid klockan 9...

4 kommentarer:

  1. Åh herre! Skrattyoga! Så fruktansvärt! SKJUT DEM!

    SvaraRadera
  2. Jag får inte här på jobbet, men jag överväger att uppsöka indiern i hans hem när han sover.

    SvaraRadera
  3. Rent bedrövligt. Dom låter fult, dom ser fula ut (när dom gör det)

    SvaraRadera
  4. De här ser faktiskt alltid fula ut, så det är inte så stor skillnad.
    Men de ser dummare ut än vanligt.

    Och vi andra måste höra eländet...

    SvaraRadera