Några kollegor på den här avdelningen, ca tjugo stycken, har varje morgonmöte Skratterapi, där man räknar till tre, och sedan sträcker upp armarna och skrattar forcerat. Övningen leds av en av de inhyrda indierna, och flera av deltagarna hävdar att det är något bra.
Jag ställer mig högst tveksam. Det som tycks göra folk glada är applåden när dagens elände är över. Jag är så glad att jag inte sitter vid Kompisens skrivbord, för hon sitter precis där de står allihop. Hon fikar nog alltid klockan 9...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Besökare sedan 090601:
Åh herre! Skrattyoga! Så fruktansvärt! SKJUT DEM!
SvaraRaderaJag får inte här på jobbet, men jag överväger att uppsöka indiern i hans hem när han sover.
SvaraRaderaRent bedrövligt. Dom låter fult, dom ser fula ut (när dom gör det)
SvaraRaderaDe här ser faktiskt alltid fula ut, så det är inte så stor skillnad.
SvaraRaderaMen de ser dummare ut än vanligt.
Och vi andra måste höra eländet...