några ord om knark

Apropå ett inlägg hos Medelklassman som jag funderat en del över, tänkte jag försöka formulera mina tankar.

Det finns nämligen ett par tankevurpor som drogliberaler ofta gör, som retar mig. Ofta främhävs storheter som knarkat (stora musiker, författare, andra konstnärer) och att knarket minsann varit det som fått dem att skapa den stora konsten, att narkotikan öppnat deras ögon. Efter att ha funderat en del, läst på en del, och dessutom läst några intressanta biografier och självbiografier av och om stora knarkikoner (Guns n Roses i allmänhet, Slash i synnerhet, Mötley Crüe...) kan man konstatera några intressanta saker.

De stora konstnärerna som knarkat har varit Plågade Konstnärssjälar. De har av olika anledningar mått dåligt. Detta har de försökt självmedicinera med allsköns kemiska preparat. Som med all narkotika har det i början varit effektivt, men med tiden istället fått dem att må sämre och sämre. Något annat de har gemensamt är att de, till skillnad från nästan alla andra människor, varit oerhört kreativa, skärpta, duktiga, maniska och drivna på allehanda vis. De har inte kunnat låta bli att skapa. De har också i allmänhet skapat sin stora konst i början av karriären, innan knarket brutit ner dem. Medan narkotikan fortfarande var något positivt. Många av dem berättar dessutom att narkotika och skapande arbete varit två alternativ. De har antingen knarkat eller skapat. Sällan båda. Slash har skrivit sin stora musik, precis som många av de andra, under de perioder då han inte missbrukat särskilt mycket. Helt ren har han väl inte varit sedan tidiga tonåren.

Men långt viktigare än att ett fåtal lyckats skapa stor konst trots att de pundat sig sönder och samman, är alla de som inte gjort det. Slash och Lewis Carroll hade sannolikt skapat minst lika stor konst utan sitt knark. Men alla de som bara är plågade själar, utan "konstnärs-" då? Det är de som är majoriteten. Alla de som gått på myten om att det är knarket som skapar konsten. De skapar aldrig någon stor konst. De blir bara pundare. Och pundare blir ofelbart* människor som byter ut alla andra prioriteringar mot narkotika. De blir skeva i huvudet och snedtänder och blir otäcka som fan när de inte får sin sil. De blir kriminella för att finansiera sitt missbruk. "Ja, men så gör det lagligt då. Då blir det ju inte så dyrt." Nej, men å andra sidan kommer folk fortfarande att snedtända och bli vrak som måste försörjas av andra.

Visst, liberalismen och vars och ens rättighet till sin egen kropp och sina egna val. Lugnt med mig, så länge de valen inte går ut över andra. Men grejen med narkotika är att det alltid gör det. Folk kör bil påtända, och då dör andra. Folk snedtänder och ser troll på Västerlånggatan, och då dör andra. Folk snedtänder och blir aggressiva och paranoida, och då dör andra. Folk blir vrak som inget annat kan än att ligga hemma och tända på, och då måste jag försörja dem. Det vill jag inte. Jag ser ingen som helst anledning till varför jag ska försörja någon som knarkar. Jag ger inte pengar till tiggande missbrukare. Varför ska jag finansiera andras missbruk? Dra åt helvete. Och det gäller mina skattepengar också, för den som knarkar kan inte jobba, men måste ändå ha mat. Deras återhämtning och hjälp, däremot, kan jag visst tänka mig att delta i finansieringen av. Det är vård.

Nä, hörrni, alla drogliberaler. Dra åt helvete.



* Ja visst, somliga klarar att hålla det på helgerna eller på festerna, men de även av dem, måste jobba lite för att avstå i veckorna, och ruskigt många klarar det inte.