Så tråkigt... Guuuuu va synd. Verkligen

Det där är något jag får höra ibland. Folk är särskilt glada att tala i de termerna när jag berättar att jag skilt mig eller att jag inte längre har kontakt med min far.

Till exempel.

Det är väldigt intressant, för det är inte skilsmässan eller avsaknaden av kontakten som är misslyckandet eller det sorgliga. De representerar tvärtom något konstruktivt jag gjort åt något dåligt. Mitt äktenskap var dåligt. Det hade varit dåligt ganska länge, och jag mådde väldigt dåligt av att det var dåligt och allt som följde av ett dåligt äktenskap. Till slut tog jag tag i det, och lämnade det. Det var inte dåligt att lämna äktenskapet. Det var allt som fått äktenskapet att haverera, varav en del var mitt fel, en del var hennes fel, och det mesta egentligen var omständigheter ingen av oss rådde över. Att bryta det, var något konstruktivt och ett första stort steg i att gå vidare mot ett bättre liv, utan det dåliga förhållandet. Att lämna min far är samma sak. Han är ett ärkepucko och att inte ha någon kontakt med honom gör mig gott. Han är ett ärkepucko och inget jag gör kan ändra på det. Att han kontakt med honom gör mig mer illa än att inte ha det. Det enda sorgliga i det här är att min far inte var någon jag kunde tycka om. Inte att jag valde att inte lägga energi på honom.

Snälla, alla, sluta beklaga skilsmässan och att jag inte har kontakt med min far. Beklaga det som var dåligt, och som jag gjorde vad jag kunde för att komma ifrån. Gratulera mig till mina goda val och det faktum att jag äntligen tog tag i mitt liv, tog lite kommando och själv valde istället för att bara åka med.