höst

Nu är det höst. Igen.

Jag lyckas inget vidare på jobbet. Jag får helt enkelt inte ihop det. Någonstans har någon (kasnke jag) gjort dåliga designval pga av inkompetens i någon mening, och nu reder jag inte ut det.

Från vissa håll hörs enkla lösningar framföras i tonen "Det är ju bara att..." som om jag inte redan tänkt tanken, provat och sedan förkastat. Då känner jag mig ännu mindre.

De tio månadernas kyla, regn och mörker har börjat. Jag kan inget annat än det jag gör på jobbet för min försörjning, och jag älskar min arbetsgivare på en hel rad olika plan, och det är ju jag som är inkompetent, inte min arbetsgivare, så det är liksom poänglöst att byta jobb. Fotograf då? Nej, hörrni, jag är inte tillräckligt duktig och har dragit på mig skulder och två barn som måste försörjas, så det, nej, det blir nog tajt.

Hörrö Exet, ifall du fortfarande läser det här: Du slipper iallafall min mörkerdepression i år. Kanske läge att tacka fint för att du slapp mig ändå, va?

Jag vill långt bort nu. Långt, långt bort.Jag vill ha värme. Jag vill hitta något jag kan vara stolt över, något jag vågar visar upp för omvärlden, något som får mig att växa och inte krympa. Jag hittar inget.

Fånga dagen säger tedrickaren, helst på latin. Vilken djävla dag? Regn, mörker och kyla? Varför fånga det? Jag är hellre utan.