Pretentiösa intressen

Folk har djävligt pretentiösa intressen.
Väldigt många påstår sig vara intresserade av mat. De säger sig tycka om att laga god mat. Som om de bara för att de en gång ätit något gott på en restaurang i Provence vet vad de pratar om. I hela min bekantskapskrets finns bara någon enstaka som verkligen är riktigt duktig på mat. Jag känner nog bara en som faktiskt kan sätta ihop en professionell gourmet-meny. Själv. Som kan och förstår alla steg från fina råvaror, till vad som funkar ihop, till hur man kombinerar rätt, och som dessutom reder ut det i köket rent praktiskt. Han är unik. Men det begriper inte folk. De slår upp ett recept i en bok från bokrean eller någon mainstream-site och sedan läser de innantill. Det är inte att vara duktig på mat. Det är att vara läskunnig.

Surdeg är en variant. Plötsligt (Ja, jag vet att det var ett tag sedan) ska alla tycka om att baka bröd. De ska ha surdeg, för det är fint, och alla har det och de byter surdegar med varandra och det är så djävla Söderhippt att man kräks. På mitt jobb talar vi om surdegar som något negativt. Det är problem som legat länge och börjat lukta. Bildligt talat.

Jag tycker också om att baka, men inte egentligen för att jag tycker om att baka. Jag råkar bara vara groteskt förtjust i nybakt bröd, och konsum har inget som är yngre än en vecka.

Nej, hörrni. När ni kan alla termerna i köket, vet hur man gör med köttet, vet hur man kombinerar märkliga ingredienser i en sås, vet att en slatt av Bob-Cidern som döttrarna dricker av är precis den sötma som fattas, vet att efterrätten som är ganska enkel, men elegant passar ihop med vinet som passar ihop med förrätten och vet att smaka att det var den färdigkryddade creme fraichen som var svagaste länken, och inte hur såsen reducerades, då kan ni mat. Inte förr. Jag kan inte. Nog inte du heller.

Fast mitt bröd blir gott. På vanlig jäst!