Fejjan, för att "hålla kontakten".

Nyligen beslöt jag att lägga ner Fejjan. Kontot finns kvar, och jag har inte raderat (så många) "vänner". Vänner, förresten? Hur många känner du som har två hundra vänner? Jag känner ingen. Men jag vet folk som har betydligt fler "vänner" på Fejjan än så. Jag har i olika omgångar avvännat folk jag inte känner något som helst behov av att ha kontakt med. Då har hundra pers i ett nafs försvunnit ur min lista.

Så vad händer när man skriver i sin statusrad att Signal-to-Noise-Ratio är för låg och att man inte vill vara med längre? Inte mycket, govänner! Inte mycket. Anmärkningsvärt få av alla dessa jättemånga "vänner" lägger inte märke till det. Någon enstaka skickar ett sms och kollar att allt är väl. De hör av sig med något adresserat direkt till mig, med en tanke, till mig. Nej, vet ni vad. En statusrad är inte ett meddelande till mig. Om du vill att jag ska veta att du bakat bröd, ring mig och berätta. När jag vill att du ska veta det, då hör jag av mig. Till dig. Just dig. Inte till Internet.

En vän valde, när han hade vägarna förbi, att svänga inom, och tillbringa en liten stund med att prata på lekplatsen här. Alla ni andra, som inte ens märkt att jag inte längre finns på Fejjan, varför ska jag använda Fejjan för att hålla kontakten med er, och ständigt läsa på om att era barn är härliga eller snoriga, eller att det var tårta på fikan på jobbet, nam nam?

Vänner är vänner, de andra kan jag vara utan, och det är inte så dumt att hålla reda på vilka som är vilka.


... skrev han. I sin offentliga blogg på Internet. Till alla och ingen.