Kontorslandskap

På min förra arbetsplats, en stor nätoperatör, flyttade vi till nya, flashiga lokaler. Med kontorslandskap.

Det finns en del managementkonsulter som ääääääääälskar kontorslandskap. Dem ska jag ställa mot en vägg och skjuta när revolutionen kommer. Deras argument är att det är så lätt för de anställda att prata med varandra, och att detta skulle vara något bra.

De har fel på flera plan. Utöver det självklara att det är åt helvete med anställda som smider ränker och dricker för mycket kaffe och skrattar för ofta, så finns det även andra, uppenbara problem.

Det där kreativa, som ska uppstå när folk pratar med varandra, det infinner sig aldrig, för folk pratar mindre med varandra. Man kan nämligen inte prata i kontorslandskap. Då stör man andra. Och andra hör allt man har att säga. Detta verkar i allmänhet hämmande för de flesta. Åtminstone de som har något att säga. Det brukar dock inte råda brist på mellanchefer som motiverar sin existens med att prata i telefon. I landskapet. Så att alla måste lyssna. På deras djävla mellanchefspilsneribastunjargong. Det finns också alltid någon sociopat som inte förstår att musik, både dess existens och genre och enstaka verk, i högsta grad är en smaksak. Det är dessutom samma kille som råkade ha en rejäl stereo ÖVER, att ta med till jobbet.

Det finns dessutom en plats i landskapet som är sämre än alla andra. Det är platsen närmast entrén. Den fick jag. Den som sitter där blir automatiskt receptionist, och förväntas veta var alla är. Alla de ca 45 som sitter i landskapet.

"Har du sett Nisse?" frågar alla som går förbi. Eller Pelle, eller Håkan eller Lasse. Svaret är nästan alltid "Nej". Följfrågan blir nästan alltid "Vet du vad han har för anslutning?" medan den andra fipplar med sin telefon. För att ringa bredvid mitt skrivbord.
"Nej, och var snäll och ring honom någon annanstans. Från ditt eget skrivbord, t.ex."

Mitt jobb var av en teknisk karaktär som krävde ganska mycket koncentration. Det tog ungefär tio minuter att "komma ner" på rätt nivå och att ha koll på vad man gjorde. Om man då blir avbruten var 10:e minut av någon som "bara ska ställa en snabb fråga" och måste börja om igen med att meditera sig fram till rätt nivå av koncentration, ja, då får man faktiskt inget gjort. Ingenting. Att sätta upp en liten skylt om att man inte vill bli störd, och ändå inte vet var alla är och dra på sig Peltors största, det hjälpte inte heller. För mellancheferna har aldrig koncentrerat sig en dag i sitt liv, och tycker inte det är trevligt. Man ska ju vara serviceminded. Och säljare. Och sälja även internt. Är de dumma i huvudet? (Ja, det var en retorisk fråga!) Vid ett tillfälle råkade jag bli stört på ett sätt så att jag kom av mig och skrev "shutdown -now" i fel fönster. Då stängde jag av en av Sveriges största DNS:er. Inte bra inte bra. MEN FAN INTE MITT FEL!!!!

På jobbet där jag är nu har vi rum där max sex personer får plats. Det är ganska lagom. Då får man plats med en eller en halv projektgrupp i ett rum. DET blir kreativt. De andra stör inte, och vi som jobbar ihop kan prata så mycket vi vill. Och lyssna på konsensusmusik. Och ringa. Med högtalartelefon. Och knacka kod. Och diskutera vid en whiteboard. Max sex personer i ett rum!!!

Varför tror folk att man hittade på rum från början?

Djävla apskaft!