Tack Jessica!

Bland kommentarerna till inlägget Tedrickarshopping hittar vi den Jessica skrivit.

Jessica, jag är lite kär i dig. (Tehataren. Inte nödvändigtvis hela bloggens alla författare).

Ja, vad är det som driver Tedrickaren? Din teori är väldigt intressant, men jag tror att du överskattar tedrickaren. Jag tror inte de har något behov av att optimera, egentligen. Jag tror att den sanne tedrickaren snarare är en människa i total avsaknad av egen personlighet egen åsikt och, framförallt och i motsats till Jessica, egna, reflekterande tankar.

Tedrickaren tycker inget, egentligen, om inredning själv. Eller något annat. Därför läser tedrickaren tidningar och härmar. Tedrickarvänninnorna läser samma tidningar och Oooar och Aaaaar vackert inför kopian. Den dåliga kopian, för det är det nog. Tedrickaren har ingen åsikt om vad som smakar gott, värmer på ett bra sätt, eller är mysigt. Därför gör Tedrickaren som lämplig tidning förespråkar, och häller upp sin mugg med ultra-låtsas-te. Och kryper upp i den beiga soffan. Tedrickaren har fått för sig att det är detta som är "mysigt" och kan alltså, vid fullbordat verk, med gott samvete, förmedla denna mysighet med en Fejjan-status med hjärtan och ord som Ljuvligt.

Tedrickaren har läst sig till, och det är lätt att göra, vilka möbler och andra inredningsdetaljer som är dyra, beiga och alltså lämpliga, och hon har också läst sig till hur mycket en silversprayad pinne från Inredningsbutiken bör kosta, och ser till att hon hittar en som kostar minst så mycket. Det viktiga är inte att ha en silverfärgad pinne som är aldrig så vacker, utan att ha en som är köpt på rätt ställe och tillräckligt dyr. Om någon började sälja plastpåsar med bajs, gav det en amerikanskklingande term OCH ett varumärke med exklusiv klang, fick sin polare på Inredningstidningen att skriva att det var det senaste, och sedan hittade lämpliga, dyra, återförsäljare för sin nya produkt, skulle du hitta vansinnigheten på ett litet elegant bord i vardagsrummet hos varenda tedrickare.

Ljusen runt badkaret har man, för det hade de i den där filmen med Hugh Grant, som ju är lagom mysig. När han inte köper prostituerade småflickor. Filmen hon fick rekommenderad av en annan tedrickare, eller en av sina tidningar med tjockt exklusivt papper.

En tantcykel har man för det hade hon i Inredningstidningen lite elegant stående bredvid den vitmålade plåthinken med blommor vid entren. Så det ska man ha. Och hade inte Helena Bergström en sån i den där filmen? Den där som utspelar sig på sommaren och är idyllisk och lagom gullig? Kan man inte liksom se Tomas Ledin promenera bredvid någon solblekt, brunbränd tjej i luftig klänning, som dessutom leder den där cykeln? Tomas har nog en gitarr på axeln...

Nej, Jessica, jag tror du har fel i sak, men du tänker - själv - och det tar dig långt långt bort från tedrickaren, till platsen där Fina, riktiga människor finns. Och jag kan ju ha fel, och du rätt. Det är också en möjlighet.

Tack!