Poetisk rättvisa och feta tedrickarkärringar

Jag åker tunnelbana till jobbet på morgnarna om jag inte cyklar eller springer. Alltför ofta sätter det sig efter en stund en kärring med en röv som wreckingball från helvetet, som dessutom anser att hennes enorma prasselplasthandväska (strandväska? Liten Ikea-tvättpåse? Vad är termen?) med gud vet vilket innehåll ska stå mellan oss, efter att hon mycket noggrant placerat sitt anus centrerat på sin plats, med matematisk precision. Hennes säte är hennes. Hon har betalt biljett. Hon har rätt till sittplats. Att det finns gott om plats under stolen att lägga alla de kulinariska sopor som ser till att hennes kroppshydda består hör inte hit. Jag biter mig ofta i tungan för att inte föreslå att hon köper tre månadskort. Ett för ena skinkan, ett för det andra, och ett för väskdjäveln. Luktar hon dessutom rök för att hon stått och bolmat på alla barn omkring henne på perrongen brukar jag med avsmak resa mig och gå.

Imorse föll det sig dock annorlunda. Den första flodhästen, iförd rosa tröja och svarta "dräktbyxor" (jag vet inte termen, men såna där i någon sorts nylon med pressveck som sitter tajt över arslet), och söta ballerinaskor ur vilka hennes fötter liksom vällde. Hon var röd i ansiktet av att ha åkt rulltrappa och hon placerade genast sin väska på sätet bredvid. Eller, inte hela sätet. Med mycket god vilja och och motsvarande späd kroppsbyggnad skulle man nog kunna hävda att sätet bredvid var ledigt, och då hade hon ju liksom gjort sitt.

Sätet var länge ledigt, trots att folk stog upp. Ingen var sugen på att ta diskussionen och fråga om det säte som upptogs av halva hennes ena skinka var ledigt. Men så har vi ju det där med att den här typen av kvinnor får problem med knäna, som ju inte håller såklart, för allt te de trycker i sig, och hur tungt det är att stå på en tunnelbana ska vi inte bara prata om, så vad händer när NÄSTA flodhäst kliver på? Jo, hon identifierar den enda "lediga" stolen, och slår sig prompt ner. Vagnen gungar till och stolen sviktar betänkligt. Det krasar lite och kexchokladen i första flodhästens väska, och sedan gubbar flodhäst nummer två till, för att justera sig mot mitten av SIN plats. Och därefter ställer hon sin väska ovanpå konkurrentens. Kolaburkar prasslar inte så mycket, men ändå. Och nu börjar en tjugofem minuter lång kamp och vems rättighet till det egna sätet som är viktigast, och jag satt mitt emot och mös och tänkte att, det där kan ni fan ha!!!

Tedrickare, med förkärlek för de feta kakorna som serveras till teet, ni är fan på min lista!