avundsjuka

Ibland avundas jag tedrickarna deras små små världar, deras förmåga att nöja sig med det lilla, och deras små sinnen.

Jag vill ständigt ha något större, mer och jag är inte nöjd. Jag är inte nöjd med min lön, fast jag tjänar bra, jag är inte nöjd med mitt hem, som är för litet och stökigt, fast det är större än de flesta Stockholmare bor, jag är inte nöjd med min bil som inte är spännande, jag är inte nöjd med att inte resa jorden runt, jag är inte nöjd med att min konstnärliga talang inte på långa vägar står i proportion till önskan att skapa konst och jag är inte nöjd med att inte nöja mig med en silverpinne i en vas på ett bord. För bara 599 kr, plus vas.

Ibland önskar jag att jag kunde ha som enda mål att ha ett hem där en silverpinne för 599 kr var allt som behövdes för att göra mig nöjd, där en tur till svärföräldrarna i Säffle räckte för att Vidga Mina Vyer och där ett Jobb Inom Media var hela mitt karriärmål.

Men nu är det inte så. Jag är inte nöjd. Det tycks mig inte som om mina sinnen får plats i ett liv där man kan krypa upp i soffan med en kopp te. FN-tjänst? En alldeles för snabb motorcykel? Ett enorm banklån och ett år på Borneo för att fotografera vila djur?

Vad fan ska man ta sig till? Och hur löser man det faktum att ens barn har rätt till en far, och att man inte på något vis i världen vill lämna dem? Kan man ta med sig dagisbarn ett år till Borneo?