Vi har en bil i familjen. Det måste man tyvärr ha. Det här är en ganska modern bil. Några få år gammal. Den är ruskigt high-tech. Den har bland annat en stor display, som visar färgbilder av... hör och häpna, det faktum att hjulen roterar. Man kan köra stereon med den där - det är en pekskärm - och man kan köra klimatanläggningen. Flott? Ja, lite. Kanske. Kan man tycka. Och idag gick den liksom lite sönder. Kan man säga. Tror jag. Jag vet inte riktigt. Den stora triangeln med utropstecken som betyder "trasigt" tändes. Den lilla gula symbolen som föreställer en motor tändes bredvid. Den flotta pekskärmen presenterde kort texten "Problem!".
Ah, fan. Säger du det, bildjävel?
Och nu, fram med manualen, för sedan kom det inte mer. Vad har vi då den stora skärmen till? Jo, den visar att nu står hjulen stilla, och ingen el genereras till batteriet. Spännande. Inte så farligt kanske. Men vad är fel då? Fortfarande ingen aning. Bilen är knökfull av elektronik. En miljon små givare som inte bara kan läsa av att jag fiser, utan också varför. Men när "motorn är trasig", då kan den bara säga precis det. En hopplös ikon som begåvats med två rader (!) i manualen, där det står "Kontakta genast auktoriserad verkstad".
Jaha? Kan jag köra dit? Ska jag lämna bilen till plundring på motorvägen? Vad ska jag göra? Jag VET att informationen finns. Jag VET att den som har rätt mjukvara i en vanlig pc kan plocka ut exakt vilka givare som sagt vad om vad. Jag VET att det finns kunskap i elektroniken för att dra en begåvad slutasat, coh för att åtminstone säga vilken del av den där förbannade motorn som kärvar. Men i helvete.
DU, DIN SATANS KUGGHJULSRÄV som satt ihop det här monstret, du kunde väl för helvete lagt två timmar till på att koppla enkla hjälptexter till olika typer av fel som kan uppstå, och presenterat dem på den där fina skärmen?
DJÄVLA APSKAFT!!!
lördag 29 augusti 2009
fredag 28 augusti 2009
Ni som arbetar med att skapa mjukvara...
... vad fan är det för fel på er? Varför hatar ni människor? Hur är det möjligt att å ena sidan vara smart nog att bygga prylarna, å andra sidan inte vara smart nog att tänka efter när man gör det, så att de mest elemtära uppgifterna är de som är lättast att utföra?
Jag är civilingenjör i datateknik. Jag har ungefär tio års arbetslivserfarenhet av mjukvaruutveckling, ett år av mina studier på teknisk högskola ägnade jag åt att lära mig hur man gör mjukvara så att folk ska begripa vad de pysslar med. Jag bruuuuukar klara av sånt.
Nu sitter jag med en av de marknadsledande kolosserna för "content management" (innehållshantering?) som arbetsgivaren valt för vår hemsida. På första sidan presenteras, bland annat, en reklambild. Man använder en av kolossens standardkomponenter för att visa denna reklambild, och varva den, med en annan, så att man varannan gång visar den ena bilder, och varannan den andra.
Och jag lyckas för mitt liv inte byta ut bilderna.
Förlåt, men hur tänkte ni?
"Vi inför en modul så att folk kan visa en reklambild?!"
"Ja, va bra! Det viktigaste då måste ju vara att folk kan välja vem som har rätt att se denna reklambild."
"Ja, så är det såklart. Vi gör det skitlätt att ändra det, så att ingen kan se reklambilden, utan alla potentiella kunder bara ser ett vitt fält."
"Du förresten, tror du de kommer att vilja byta reklambild någon gång?"
"Näääääää. Det är det nog ingen som vill. Det behövs det nog ingen funktion för. Eller, jo. Vi kan ju lägga dit den ändå? Ska vi ta det självklara snabbkommandot 'AltGr + ~ + § + Del' och säga att om man blinkar morsekoden för JagÄrDumIHuvudet på under en halv sekund med den kombinationen, DÅ kommer man till BytaBild-gränssnittet?"
"Ja, det är självklart vi ska det. Så gör vi ju aaaaaaaaalltid!"
Du, din finniga djävla källarråtta, som inte begriper varför i helvete någon skulle vilja använda din produkt och till vad, som hatar människor, som inte har duschat på en vecka, som aldrig har sett en tredimensionell flicka och som har en frisyr som din mamma klippt likadant sedan du var 11, du ska fan DÖ om jag hittar dig! Jag ska piska dig till döds med din trådlösa mus! Mala ner dig med en processorfläkt, med början i tårna. Jag ska tvinga dig att prata med någon. UTAN TANGENTBORD!!!!!
Jag är civilingenjör i datateknik. Jag har ungefär tio års arbetslivserfarenhet av mjukvaruutveckling, ett år av mina studier på teknisk högskola ägnade jag åt att lära mig hur man gör mjukvara så att folk ska begripa vad de pysslar med. Jag bruuuuukar klara av sånt.
Nu sitter jag med en av de marknadsledande kolosserna för "content management" (innehållshantering?) som arbetsgivaren valt för vår hemsida. På första sidan presenteras, bland annat, en reklambild. Man använder en av kolossens standardkomponenter för att visa denna reklambild, och varva den, med en annan, så att man varannan gång visar den ena bilder, och varannan den andra.
Och jag lyckas för mitt liv inte byta ut bilderna.
Förlåt, men hur tänkte ni?
"Vi inför en modul så att folk kan visa en reklambild?!"
"Ja, va bra! Det viktigaste då måste ju vara att folk kan välja vem som har rätt att se denna reklambild."
"Ja, så är det såklart. Vi gör det skitlätt att ändra det, så att ingen kan se reklambilden, utan alla potentiella kunder bara ser ett vitt fält."
"Du förresten, tror du de kommer att vilja byta reklambild någon gång?"
"Näääääää. Det är det nog ingen som vill. Det behövs det nog ingen funktion för. Eller, jo. Vi kan ju lägga dit den ändå? Ska vi ta det självklara snabbkommandot 'AltGr + ~ + § + Del' och säga att om man blinkar morsekoden för JagÄrDumIHuvudet på under en halv sekund med den kombinationen, DÅ kommer man till BytaBild-gränssnittet?"
"Ja, det är självklart vi ska det. Så gör vi ju aaaaaaaaalltid!"
Du, din finniga djävla källarråtta, som inte begriper varför i helvete någon skulle vilja använda din produkt och till vad, som hatar människor, som inte har duschat på en vecka, som aldrig har sett en tredimensionell flicka och som har en frisyr som din mamma klippt likadant sedan du var 11, du ska fan DÖ om jag hittar dig! Jag ska piska dig till döds med din trådlösa mus! Mala ner dig med en processorfläkt, med början i tårna. Jag ska tvinga dig att prata med någon. UTAN TANGENTBORD!!!!!
måndag 24 augusti 2009
Bra musik och dålig musik
Det finns bra musik och det finns dålig musik. De två är inte kopplade till genre, med undantag för dansband, som generellt är dålig musik rakt av. Det ligger i dess natur.
Det finns också duktiga musiker och dåliga musiker. Det är inte nödvändigtvis kopplat till vilken musik de spelar. Det finns duktiga musiker som spelar dålig musik. Det omvända är nog mer sällsynt, men jag föreställer mig att även det existerar.
Den som faktiskt anstränger sig, och lyssnar och försöker hålla ett lite öppet sinne kan oftast identifiera vad som faktiskt är bra musik. Man behöver inte tycka om det, för att det är bra. Det finns massor av musik jag tror mig kunna identifiera som ganska bra musik, innovativ, skickligt framförd och så vidare. En massa jazz till exempel, som jag inte står ut med att lyssna på. Men jag kan acceptera att andra gör det.
Men så kommer vi till det andra. Världen är full av duktiga reggeamusiker. Varför väljer någon att lyssna på illa framförd, falsksjungen reggea med dåliga texter, för att den är på svenska och emellanåt har "ett budskap"? Syftet med musik är att skapa känslor, gärna behagfulla sådana, med ljud. Det är harmonierna och arrangemangen som är det viktiga. Inte ett budskap i text. Har du något viktigt att säga, skriv en debattartikel eller en bok. Ställ dig på torget med en megafon. Men påstå inte du gör musik bara för att du råkar ha åsikten att kärnkraft är dåligt, att det är synd om förtryckta människor eller att bävrar inte borde utrotas. Det blir inte musik bra musik för att du tror dig ha något att säga. Sannolikt har du inte det heller. Proggarna försökte några år i början på 70-talet. De trodde att det var budskapet och viljan att spela som räknades. Att du inte behövde kunna sjunga för att sjunga. Att du inte behövde kunna spela för att spela. Att det viktigaste var att alla fick vara med. När, utom i musiken hävdar folk sådana vansinnigheter. Du behöver inte kunna rida för att sätta dig på en häst. Du behöver inte veta vad en växelspak är bara för att köra bil.
Nej, hörrni. Djävla hippie-tedrickare, som inte förstått det mest grundläggande syftet med musik, oavsett genre, ni är fan på min lista, med ert förpestande av den audiella miljön!
Det finns också duktiga musiker och dåliga musiker. Det är inte nödvändigtvis kopplat till vilken musik de spelar. Det finns duktiga musiker som spelar dålig musik. Det omvända är nog mer sällsynt, men jag föreställer mig att även det existerar.
Den som faktiskt anstränger sig, och lyssnar och försöker hålla ett lite öppet sinne kan oftast identifiera vad som faktiskt är bra musik. Man behöver inte tycka om det, för att det är bra. Det finns massor av musik jag tror mig kunna identifiera som ganska bra musik, innovativ, skickligt framförd och så vidare. En massa jazz till exempel, som jag inte står ut med att lyssna på. Men jag kan acceptera att andra gör det.
Men så kommer vi till det andra. Världen är full av duktiga reggeamusiker. Varför väljer någon att lyssna på illa framförd, falsksjungen reggea med dåliga texter, för att den är på svenska och emellanåt har "ett budskap"? Syftet med musik är att skapa känslor, gärna behagfulla sådana, med ljud. Det är harmonierna och arrangemangen som är det viktiga. Inte ett budskap i text. Har du något viktigt att säga, skriv en debattartikel eller en bok. Ställ dig på torget med en megafon. Men påstå inte du gör musik bara för att du råkar ha åsikten att kärnkraft är dåligt, att det är synd om förtryckta människor eller att bävrar inte borde utrotas. Det blir inte musik bra musik för att du tror dig ha något att säga. Sannolikt har du inte det heller. Proggarna försökte några år i början på 70-talet. De trodde att det var budskapet och viljan att spela som räknades. Att du inte behövde kunna sjunga för att sjunga. Att du inte behövde kunna spela för att spela. Att det viktigaste var att alla fick vara med. När, utom i musiken hävdar folk sådana vansinnigheter. Du behöver inte kunna rida för att sätta dig på en häst. Du behöver inte veta vad en växelspak är bara för att köra bil.
Nej, hörrni. Djävla hippie-tedrickare, som inte förstått det mest grundläggande syftet med musik, oavsett genre, ni är fan på min lista, med ert förpestande av den audiella miljön!
lördag 22 augusti 2009
Barn och musik
Vad är det som gör att barn förväntas stå ut med dålig musik? Jag kan förstå att man vill förse barn med musik där texten är på ett språk de förstår, men varför måste det vara lågbudgetarrangemang i billigaste muzak-stil? Varför måste musiken vara gjord på en synt för 119.90 från Konsum? Varför kan man inte ha vettiga musiker? Varför kan man inte göra musik som är mer spännande än det du hör på Coop Extra en torsdagsförmiddag?
Och varför, varför, varför, förutsätts barn tycka om musik som framförs av andra barn? Det låter inte bra. Små barn är generellt inte duktiga på att sjunga! Det tar många år att lära sig sjunga rent och att få en röst som håller. Det har inte små barn. Inte ens om de hjälps åt i kör. Det låter illa.
Det är falskt.
Och nej, det hjälper inte med plaststråkar från BR...
Och det här med texter. Varför är den ordbajsande Lennart Helsing så stor? Han är husgud hos svärfar. Aaaaaaaalla barn tycker så mycket om hans musik. Jag tvivlar. Snälla, någon, ta och läs igenom hans nonsenstexter en gång! Det är inte ens ord. Det är bara en massa stavelser på rad. Bah, humbug!
Mer rock åt småfolket!
Djävla tedrickar-arrangemang!
Och varför, varför, varför, förutsätts barn tycka om musik som framförs av andra barn? Det låter inte bra. Små barn är generellt inte duktiga på att sjunga! Det tar många år att lära sig sjunga rent och att få en röst som håller. Det har inte små barn. Inte ens om de hjälps åt i kör. Det låter illa.
Det är falskt.
Och nej, det hjälper inte med plaststråkar från BR...
Och det här med texter. Varför är den ordbajsande Lennart Helsing så stor? Han är husgud hos svärfar. Aaaaaaaalla barn tycker så mycket om hans musik. Jag tvivlar. Snälla, någon, ta och läs igenom hans nonsenstexter en gång! Det är inte ens ord. Det är bara en massa stavelser på rad. Bah, humbug!
Mer rock åt småfolket!
Djävla tedrickar-arrangemang!
fredag 21 augusti 2009
Om fildelningsidioter på Tidningen varför
Idag är det dags att, återigen, hylla idolerna och förebilderna.
I andra sammanhang har jag försökt skriva det de igår fick ihop så perfekt, men jag har aldrig lyckats liksom... få till det. Riktigt.
Men nu djävlar, har Fettlana uttryckt precis vad jag känner och tycker!
Därför hatar jag integritet, fildelning och Pirate Bay
Hon fick ihop hyckleriet, de bisarra prioriteringarna och den allmänt skeva attityden hos the Pirate Bay...
I andra sammanhang har jag försökt skriva det de igår fick ihop så perfekt, men jag har aldrig lyckats liksom... få till det. Riktigt.
Men nu djävlar, har Fettlana uttryckt precis vad jag känner och tycker!
Därför hatar jag integritet, fildelning och Pirate Bay
Hon fick ihop hyckleriet, de bisarra prioriteringarna och den allmänt skeva attityden hos the Pirate Bay...
onsdag 19 augusti 2009
avundsjuka
Ibland avundas jag tedrickarna deras små små världar, deras förmåga att nöja sig med det lilla, och deras små sinnen.
Jag vill ständigt ha något större, mer och jag är inte nöjd. Jag är inte nöjd med min lön, fast jag tjänar bra, jag är inte nöjd med mitt hem, som är för litet och stökigt, fast det är större än de flesta Stockholmare bor, jag är inte nöjd med min bil som inte är spännande, jag är inte nöjd med att inte resa jorden runt, jag är inte nöjd med att min konstnärliga talang inte på långa vägar står i proportion till önskan att skapa konst och jag är inte nöjd med att inte nöja mig med en silverpinne i en vas på ett bord. För bara 599 kr, plus vas.
Ibland önskar jag att jag kunde ha som enda mål att ha ett hem där en silverpinne för 599 kr var allt som behövdes för att göra mig nöjd, där en tur till svärföräldrarna i Säffle räckte för att Vidga Mina Vyer och där ett Jobb Inom Media var hela mitt karriärmål.
Men nu är det inte så. Jag är inte nöjd. Det tycks mig inte som om mina sinnen får plats i ett liv där man kan krypa upp i soffan med en kopp te. FN-tjänst? En alldeles för snabb motorcykel? Ett enorm banklån och ett år på Borneo för att fotografera vila djur?
Vad fan ska man ta sig till? Och hur löser man det faktum att ens barn har rätt till en far, och att man inte på något vis i världen vill lämna dem? Kan man ta med sig dagisbarn ett år till Borneo?
Jag vill ständigt ha något större, mer och jag är inte nöjd. Jag är inte nöjd med min lön, fast jag tjänar bra, jag är inte nöjd med mitt hem, som är för litet och stökigt, fast det är större än de flesta Stockholmare bor, jag är inte nöjd med min bil som inte är spännande, jag är inte nöjd med att inte resa jorden runt, jag är inte nöjd med att min konstnärliga talang inte på långa vägar står i proportion till önskan att skapa konst och jag är inte nöjd med att inte nöja mig med en silverpinne i en vas på ett bord. För bara 599 kr, plus vas.
Ibland önskar jag att jag kunde ha som enda mål att ha ett hem där en silverpinne för 599 kr var allt som behövdes för att göra mig nöjd, där en tur till svärföräldrarna i Säffle räckte för att Vidga Mina Vyer och där ett Jobb Inom Media var hela mitt karriärmål.
Men nu är det inte så. Jag är inte nöjd. Det tycks mig inte som om mina sinnen får plats i ett liv där man kan krypa upp i soffan med en kopp te. FN-tjänst? En alldeles för snabb motorcykel? Ett enorm banklån och ett år på Borneo för att fotografera vila djur?
Vad fan ska man ta sig till? Och hur löser man det faktum att ens barn har rätt till en far, och att man inte på något vis i världen vill lämna dem? Kan man ta med sig dagisbarn ett år till Borneo?
måndag 17 augusti 2009
Floskler
Det finns en del uttryck jag bara inte står ut med. Anmärkningsvärt många av dem är intetsägande, dumma, tomma floskler man ofta ser i de presentationer Tedrickare skriver på nätforum eller dateingsiter (hur stavas det egentligen, och kan någon ge mig en vettig svensk översättning?).
Carpe Diem är ju såklart en klassiker. Tedrickaren tillbringar dagen med att på ett eller annat sätt pryda sitt hem eller sin hemsida med detta, för att imorgon kunna leva bättre än idag. Jag tror uttrycket blev riktigt stort i samband med filmen Dead Poet's Society på 90-talet. De Tomas Ledin-lyssnande tedrickarna har ännu inte kommit över Robin Williams för all del lysande insats. Man fångar inte dagen. Och det är INTE något som gör dig speciellt för att du säger det. Att bara påstå att man faktiskt har en privat slogan är så pretentiöst att jag kräks. Nej, du har inte förstått något ingen annan vet för att du påstår dig fånga dagen. Sorry.
Man kan göra vad som helst om man bara vill! är en variant på The American Dream. Och det är bluff. Det är båg och dumheter. Det finns en massa saker en anmärksningsvärt stor del av jordens befolkning aldrig kommer att kunna få, hur gärna de än vill. Som att äta sig mätta. Det finns vissa männirkor som är extremt begåvade och kombinerar detta med goda förutsättningar i övrigt, och därför tycks lyckas med allt de gör. Musiker som börjar i fattiga kvarter, men spelar tills fingrarna blöder, dygnet runt, aldrig inser det rimliga i att ge upp, och till slut lyckas. Men för varje stor musiker som kämpat sig upp från fattigdom finns det tusen som inte gjort det. De kunde inte, fast de inget hellre ville än att stå på en arena-scen och spela sin musik. De platsade inte ens i uttagningen till Idol, fast de spelat, sjungit och dansat sedan de var små barn. Och det hjälpte inte att de satsade allt. De förlorade ändå. Och nu har de inget. Det säger sig självt att inte alla kan bli störst, eller ens stora, för bara få kan vara stora i förhållande till andra. Det ligger i konceptets logiska natur. Stor är relativt andra. Alla kan inte vara stora. Men snudd på alla vill det. För somliga är det viktigare än det är för andra, men även givet det, går det tusen misslyckade musiker, konstnärer och börshajar för varje framgångssaga. Och många får inte ens chansen att försöka. Den lille pojken som letar efter riskorn i sanden för att inte dö, vill leva hellre än någon någonsin velat bli musiker överhuvudtaget, eller han ville, så länge hans kropp fortfarande tillät en önskan.
Det ordnar sig alltid för snälla människor. Det där körde min mor med hela min uppväxt. Jag tror hon försökte göra mig till en fin människa. Bamse kör det gärna också, men som hans kompisar säger, "Det är lätt att vara snäll, när man är världens starkaste...". Nej, det ordnar sig inte alltid för snälla människor. Sett generellt i världen är det nog snarare det omvända som gäller. Det ordnar sig betydligt oftare för de som inte är så farligt snälla. Nu ser jag nog hellre att mina barn lever ett mediokert liv med gott samvete, än tvärtom. Men ändå. En lögn. Det ordnar sig inte alltid för snälla människor.
So there.
Nästa gång jag ser sirliga citat på något av ovanstående teman på en vägg ska jag dra ner byxorna och pissa på dem!
Carpe Diem är ju såklart en klassiker. Tedrickaren tillbringar dagen med att på ett eller annat sätt pryda sitt hem eller sin hemsida med detta, för att imorgon kunna leva bättre än idag. Jag tror uttrycket blev riktigt stort i samband med filmen Dead Poet's Society på 90-talet. De Tomas Ledin-lyssnande tedrickarna har ännu inte kommit över Robin Williams för all del lysande insats. Man fångar inte dagen. Och det är INTE något som gör dig speciellt för att du säger det. Att bara påstå att man faktiskt har en privat slogan är så pretentiöst att jag kräks. Nej, du har inte förstått något ingen annan vet för att du påstår dig fånga dagen. Sorry.
Man kan göra vad som helst om man bara vill! är en variant på The American Dream. Och det är bluff. Det är båg och dumheter. Det finns en massa saker en anmärksningsvärt stor del av jordens befolkning aldrig kommer att kunna få, hur gärna de än vill. Som att äta sig mätta. Det finns vissa männirkor som är extremt begåvade och kombinerar detta med goda förutsättningar i övrigt, och därför tycks lyckas med allt de gör. Musiker som börjar i fattiga kvarter, men spelar tills fingrarna blöder, dygnet runt, aldrig inser det rimliga i att ge upp, och till slut lyckas. Men för varje stor musiker som kämpat sig upp från fattigdom finns det tusen som inte gjort det. De kunde inte, fast de inget hellre ville än att stå på en arena-scen och spela sin musik. De platsade inte ens i uttagningen till Idol, fast de spelat, sjungit och dansat sedan de var små barn. Och det hjälpte inte att de satsade allt. De förlorade ändå. Och nu har de inget. Det säger sig självt att inte alla kan bli störst, eller ens stora, för bara få kan vara stora i förhållande till andra. Det ligger i konceptets logiska natur. Stor är relativt andra. Alla kan inte vara stora. Men snudd på alla vill det. För somliga är det viktigare än det är för andra, men även givet det, går det tusen misslyckade musiker, konstnärer och börshajar för varje framgångssaga. Och många får inte ens chansen att försöka. Den lille pojken som letar efter riskorn i sanden för att inte dö, vill leva hellre än någon någonsin velat bli musiker överhuvudtaget, eller han ville, så länge hans kropp fortfarande tillät en önskan.
Det ordnar sig alltid för snälla människor. Det där körde min mor med hela min uppväxt. Jag tror hon försökte göra mig till en fin människa. Bamse kör det gärna också, men som hans kompisar säger, "Det är lätt att vara snäll, när man är världens starkaste...". Nej, det ordnar sig inte alltid för snälla människor. Sett generellt i världen är det nog snarare det omvända som gäller. Det ordnar sig betydligt oftare för de som inte är så farligt snälla. Nu ser jag nog hellre att mina barn lever ett mediokert liv med gott samvete, än tvärtom. Men ändå. En lögn. Det ordnar sig inte alltid för snälla människor.
So there.
Nästa gång jag ser sirliga citat på något av ovanstående teman på en vägg ska jag dra ner byxorna och pissa på dem!
Ett föredöme
Bucky Cat är ett föredöme i kampen mot Tedrickare. Läs gärna andra strippar också! Glöm bara inte bort att det är katten som är seriens hjälte.
torsdag 13 augusti 2009
Poetisk rättvisa och feta tedrickarkärringar
Jag åker tunnelbana till jobbet på morgnarna om jag inte cyklar eller springer. Alltför ofta sätter det sig efter en stund en kärring med en röv som wreckingball från helvetet, som dessutom anser att hennes enorma prasselplasthandväska (strandväska? Liten Ikea-tvättpåse? Vad är termen?) med gud vet vilket innehåll ska stå mellan oss, efter att hon mycket noggrant placerat sitt anus centrerat på sin plats, med matematisk precision. Hennes säte är hennes. Hon har betalt biljett. Hon har rätt till sittplats. Att det finns gott om plats under stolen att lägga alla de kulinariska sopor som ser till att hennes kroppshydda består hör inte hit. Jag biter mig ofta i tungan för att inte föreslå att hon köper tre månadskort. Ett för ena skinkan, ett för det andra, och ett för väskdjäveln. Luktar hon dessutom rök för att hon stått och bolmat på alla barn omkring henne på perrongen brukar jag med avsmak resa mig och gå.
Imorse föll det sig dock annorlunda. Den första flodhästen, iförd rosa tröja och svarta "dräktbyxor" (jag vet inte termen, men såna där i någon sorts nylon med pressveck som sitter tajt över arslet), och söta ballerinaskor ur vilka hennes fötter liksom vällde. Hon var röd i ansiktet av att ha åkt rulltrappa och hon placerade genast sin väska på sätet bredvid. Eller, inte hela sätet. Med mycket god vilja och och motsvarande späd kroppsbyggnad skulle man nog kunna hävda att sätet bredvid var ledigt, och då hade hon ju liksom gjort sitt.
Sätet var länge ledigt, trots att folk stog upp. Ingen var sugen på att ta diskussionen och fråga om det säte som upptogs av halva hennes ena skinka var ledigt. Men så har vi ju det där med att den här typen av kvinnor får problem med knäna, som ju inte håller såklart, för allt te de trycker i sig, och hur tungt det är att stå på en tunnelbana ska vi inte bara prata om, så vad händer när NÄSTA flodhäst kliver på? Jo, hon identifierar den enda "lediga" stolen, och slår sig prompt ner. Vagnen gungar till och stolen sviktar betänkligt. Det krasar lite och kexchokladen i första flodhästens väska, och sedan gubbar flodhäst nummer två till, för att justera sig mot mitten av SIN plats. Och därefter ställer hon sin väska ovanpå konkurrentens. Kolaburkar prasslar inte så mycket, men ändå. Och nu börjar en tjugofem minuter lång kamp och vems rättighet till det egna sätet som är viktigast, och jag satt mitt emot och mös och tänkte att, det där kan ni fan ha!!!
Tedrickare, med förkärlek för de feta kakorna som serveras till teet, ni är fan på min lista!
Imorse föll det sig dock annorlunda. Den första flodhästen, iförd rosa tröja och svarta "dräktbyxor" (jag vet inte termen, men såna där i någon sorts nylon med pressveck som sitter tajt över arslet), och söta ballerinaskor ur vilka hennes fötter liksom vällde. Hon var röd i ansiktet av att ha åkt rulltrappa och hon placerade genast sin väska på sätet bredvid. Eller, inte hela sätet. Med mycket god vilja och och motsvarande späd kroppsbyggnad skulle man nog kunna hävda att sätet bredvid var ledigt, och då hade hon ju liksom gjort sitt.
Sätet var länge ledigt, trots att folk stog upp. Ingen var sugen på att ta diskussionen och fråga om det säte som upptogs av halva hennes ena skinka var ledigt. Men så har vi ju det där med att den här typen av kvinnor får problem med knäna, som ju inte håller såklart, för allt te de trycker i sig, och hur tungt det är att stå på en tunnelbana ska vi inte bara prata om, så vad händer när NÄSTA flodhäst kliver på? Jo, hon identifierar den enda "lediga" stolen, och slår sig prompt ner. Vagnen gungar till och stolen sviktar betänkligt. Det krasar lite och kexchokladen i första flodhästens väska, och sedan gubbar flodhäst nummer två till, för att justera sig mot mitten av SIN plats. Och därefter ställer hon sin väska ovanpå konkurrentens. Kolaburkar prasslar inte så mycket, men ändå. Och nu börjar en tjugofem minuter lång kamp och vems rättighet till det egna sätet som är viktigast, och jag satt mitt emot och mös och tänkte att, det där kan ni fan ha!!!
Tedrickare, med förkärlek för de feta kakorna som serveras till teet, ni är fan på min lista!
tisdag 11 augusti 2009
Tack 30+! (om manliga tedrickare)
30+ tipsade i en kommentar om ett inlägg som beskriver manliga tedrickare och de tedrickarkärringar som attraheras av dem.
Niklas Hellgrens blogg.
Och nej, det är inte alls den typ av manliga tedrickare jag beskrev tidigare.
Niklas Hellgrens blogg.
Och nej, det är inte alls den typ av manliga tedrickare jag beskrev tidigare.
Tack Jessica!
Bland kommentarerna till inlägget Tedrickarshopping hittar vi den Jessica skrivit.
Jessica, jag är lite kär i dig. (Tehataren. Inte nödvändigtvis hela bloggens alla författare).
Ja, vad är det som driver Tedrickaren? Din teori är väldigt intressant, men jag tror att du överskattar tedrickaren. Jag tror inte de har något behov av att optimera, egentligen. Jag tror att den sanne tedrickaren snarare är en människa i total avsaknad av egen personlighet egen åsikt och, framförallt och i motsats till Jessica, egna, reflekterande tankar.
Tedrickaren tycker inget, egentligen, om inredning själv. Eller något annat. Därför läser tedrickaren tidningar och härmar. Tedrickarvänninnorna läser samma tidningar och Oooar och Aaaaar vackert inför kopian. Den dåliga kopian, för det är det nog. Tedrickaren har ingen åsikt om vad som smakar gott, värmer på ett bra sätt, eller är mysigt. Därför gör Tedrickaren som lämplig tidning förespråkar, och häller upp sin mugg med ultra-låtsas-te. Och kryper upp i den beiga soffan. Tedrickaren har fått för sig att det är detta som är "mysigt" och kan alltså, vid fullbordat verk, med gott samvete, förmedla denna mysighet med en Fejjan-status med hjärtan och ord som Ljuvligt.
Tedrickaren har läst sig till, och det är lätt att göra, vilka möbler och andra inredningsdetaljer som är dyra, beiga och alltså lämpliga, och hon har också läst sig till hur mycket en silversprayad pinne från Inredningsbutiken bör kosta, och ser till att hon hittar en som kostar minst så mycket. Det viktiga är inte att ha en silverfärgad pinne som är aldrig så vacker, utan att ha en som är köpt på rätt ställe och tillräckligt dyr. Om någon började sälja plastpåsar med bajs, gav det en amerikanskklingande term OCH ett varumärke med exklusiv klang, fick sin polare på Inredningstidningen att skriva att det var det senaste, och sedan hittade lämpliga, dyra, återförsäljare för sin nya produkt, skulle du hitta vansinnigheten på ett litet elegant bord i vardagsrummet hos varenda tedrickare.
Ljusen runt badkaret har man, för det hade de i den där filmen med Hugh Grant, som ju är lagom mysig. När han inte köper prostituerade småflickor. Filmen hon fick rekommenderad av en annan tedrickare, eller en av sina tidningar med tjockt exklusivt papper.
En tantcykel har man för det hade hon i Inredningstidningen lite elegant stående bredvid den vitmålade plåthinken med blommor vid entren. Så det ska man ha. Och hade inte Helena Bergström en sån i den där filmen? Den där som utspelar sig på sommaren och är idyllisk och lagom gullig? Kan man inte liksom se Tomas Ledin promenera bredvid någon solblekt, brunbränd tjej i luftig klänning, som dessutom leder den där cykeln? Tomas har nog en gitarr på axeln...
Nej, Jessica, jag tror du har fel i sak, men du tänker - själv - och det tar dig långt långt bort från tedrickaren, till platsen där Fina, riktiga människor finns. Och jag kan ju ha fel, och du rätt. Det är också en möjlighet.
Tack!
Jessica, jag är lite kär i dig. (Tehataren. Inte nödvändigtvis hela bloggens alla författare).
Ja, vad är det som driver Tedrickaren? Din teori är väldigt intressant, men jag tror att du överskattar tedrickaren. Jag tror inte de har något behov av att optimera, egentligen. Jag tror att den sanne tedrickaren snarare är en människa i total avsaknad av egen personlighet egen åsikt och, framförallt och i motsats till Jessica, egna, reflekterande tankar.
Tedrickaren tycker inget, egentligen, om inredning själv. Eller något annat. Därför läser tedrickaren tidningar och härmar. Tedrickarvänninnorna läser samma tidningar och Oooar och Aaaaar vackert inför kopian. Den dåliga kopian, för det är det nog. Tedrickaren har ingen åsikt om vad som smakar gott, värmer på ett bra sätt, eller är mysigt. Därför gör Tedrickaren som lämplig tidning förespråkar, och häller upp sin mugg med ultra-låtsas-te. Och kryper upp i den beiga soffan. Tedrickaren har fått för sig att det är detta som är "mysigt" och kan alltså, vid fullbordat verk, med gott samvete, förmedla denna mysighet med en Fejjan-status med hjärtan och ord som Ljuvligt.
Tedrickaren har läst sig till, och det är lätt att göra, vilka möbler och andra inredningsdetaljer som är dyra, beiga och alltså lämpliga, och hon har också läst sig till hur mycket en silversprayad pinne från Inredningsbutiken bör kosta, och ser till att hon hittar en som kostar minst så mycket. Det viktiga är inte att ha en silverfärgad pinne som är aldrig så vacker, utan att ha en som är köpt på rätt ställe och tillräckligt dyr. Om någon började sälja plastpåsar med bajs, gav det en amerikanskklingande term OCH ett varumärke med exklusiv klang, fick sin polare på Inredningstidningen att skriva att det var det senaste, och sedan hittade lämpliga, dyra, återförsäljare för sin nya produkt, skulle du hitta vansinnigheten på ett litet elegant bord i vardagsrummet hos varenda tedrickare.
Ljusen runt badkaret har man, för det hade de i den där filmen med Hugh Grant, som ju är lagom mysig. När han inte köper prostituerade småflickor. Filmen hon fick rekommenderad av en annan tedrickare, eller en av sina tidningar med tjockt exklusivt papper.
En tantcykel har man för det hade hon i Inredningstidningen lite elegant stående bredvid den vitmålade plåthinken med blommor vid entren. Så det ska man ha. Och hade inte Helena Bergström en sån i den där filmen? Den där som utspelar sig på sommaren och är idyllisk och lagom gullig? Kan man inte liksom se Tomas Ledin promenera bredvid någon solblekt, brunbränd tjej i luftig klänning, som dessutom leder den där cykeln? Tomas har nog en gitarr på axeln...
Nej, Jessica, jag tror du har fel i sak, men du tänker - själv - och det tar dig långt långt bort från tedrickaren, till platsen där Fina, riktiga människor finns. Och jag kan ju ha fel, och du rätt. Det är också en möjlighet.
Tack!
måndag 10 augusti 2009
Tedrickarfloskler
Någon har skrivit på FB att "Hösten är nystart". I ett skyltfönster ser jag något om "Höstens mode".
Nej, hösten är inte nystart. Det är en floskel. Hösten är död. Alla blommor dör. De friska, vackra färgerna ersätts av grått och brunt. Mörkare och mörkare nyanser för varje dag. Insekterna dör. Ganska många andra dör. De minst friska hemlösa börjar den korta återstoden av livet innan de ska frysa ihjäl i en snödriva kanske åtminstone med en rejäl, lindrande fylla i kroppen, och min egen själ skrumpnar och ruttnar i takt med att ljuset och värmen försvinner.
Hur fan är man funtad om man, i början av Augusti, när det fortfarande är 25 grader varmt, börjar påminna folk om hösten?
Nej, årstidernas växlingar är inte härliga. Fyra femtedelar av året är det här djävla landet egentligen obeboeligt, men vi har överlever, tack vara varma kläder och fina hus. Men inte mer. Jag lever inte i november. Jag överlever. Jag är över trettio år. Jag vet vad jag pratar om. Du, djävla tedrickare, som säger åt mig, när jag säger att jag vill flytta någonstans där det aldrig är kallare än 25 grader "Men visst är det vackert ändå med årstidernas växlingar?" eller "Men man tröttnar ju om man har det så jämt" eller "Men våren är ju så vacker". Dra åt helvete. Jag är gammal nog att minns sjukt många kalla, våta, blåsiga djävla pissvintrar för att aldrig mer vilja uppleva en. Den där Carl Larsson-vintern med glittrande snö finns två dagar om året. Resten av det är det grusblandat slask i mörkret och regn på tvären. Våren är en dålig ursäkt för sommaren, som faktiskt är det som är något att ha. I andra delar av världen har man alltid sommar. Den där fina med doftande blommor och mycket färger och grönt gräs. Eller gult. Där finns också växlingar ofta. Men de växlar mellan flera olika, behagliga, årstider. "Men om man aldrig har det dåligt vet man ju inte hur det är att ha det bra." Men fan. jag har ju haft mitt dåliga nu, tyckar jag nog. 33 vintrar. Skulle det inte räcka?
Djävla mode-muppar och årstidsväxlingsälskande tedrickare smo ska prisa eländet, ni är på mina lista!!!
Nej, hösten är inte nystart. Det är en floskel. Hösten är död. Alla blommor dör. De friska, vackra färgerna ersätts av grått och brunt. Mörkare och mörkare nyanser för varje dag. Insekterna dör. Ganska många andra dör. De minst friska hemlösa börjar den korta återstoden av livet innan de ska frysa ihjäl i en snödriva kanske åtminstone med en rejäl, lindrande fylla i kroppen, och min egen själ skrumpnar och ruttnar i takt med att ljuset och värmen försvinner.
Hur fan är man funtad om man, i början av Augusti, när det fortfarande är 25 grader varmt, börjar påminna folk om hösten?
Nej, årstidernas växlingar är inte härliga. Fyra femtedelar av året är det här djävla landet egentligen obeboeligt, men vi har överlever, tack vara varma kläder och fina hus. Men inte mer. Jag lever inte i november. Jag överlever. Jag är över trettio år. Jag vet vad jag pratar om. Du, djävla tedrickare, som säger åt mig, när jag säger att jag vill flytta någonstans där det aldrig är kallare än 25 grader "Men visst är det vackert ändå med årstidernas växlingar?" eller "Men man tröttnar ju om man har det så jämt" eller "Men våren är ju så vacker". Dra åt helvete. Jag är gammal nog att minns sjukt många kalla, våta, blåsiga djävla pissvintrar för att aldrig mer vilja uppleva en. Den där Carl Larsson-vintern med glittrande snö finns två dagar om året. Resten av det är det grusblandat slask i mörkret och regn på tvären. Våren är en dålig ursäkt för sommaren, som faktiskt är det som är något att ha. I andra delar av världen har man alltid sommar. Den där fina med doftande blommor och mycket färger och grönt gräs. Eller gult. Där finns också växlingar ofta. Men de växlar mellan flera olika, behagliga, årstider. "Men om man aldrig har det dåligt vet man ju inte hur det är att ha det bra." Men fan. jag har ju haft mitt dåliga nu, tyckar jag nog. 33 vintrar. Skulle det inte räcka?
Djävla mode-muppar och årstidsväxlingsälskande tedrickare smo ska prisa eländet, ni är på mina lista!!!
fredag 7 augusti 2009
Tedrickarshopping
Vi som skriver här känner att bloggen har tenderat att tappa fokus en smula. Det har varit många puckon som presenterats här, men Tedrickarna har på sistone fått för lite uppmärksamhet.Det har alltså varit dags för oss att besöka de där butikerna, där tedrickarna hänger.
För en månad sedan skulle en vän långt bort besökas, och hon skulle förses med lämplig present. Kanske någon riktig mugg. Någon stadig gedigen och rolig sak, till någon som inte är en tedrickare i vanlig bemärkelse, men gärna dricker varma drycker. Inte minst kaffe. Och gärna med en snus till.
Det lokala centrumets butiker listades på nätet, och bara få erbjöd muggar. Den första jag passerade var den här, som avbildats till vänster. Det är alltså en butik FULL av bråte som bara skriker Tedrickare. De har Ljuva Ord på väggarna, de få muggar de hade var små, fula och dekorerade med hjärndöda slogans på temat "kärlek" och annat trams. Butiken är dessutom överfull av saker. De har för lite yta. Eller för mycket saker. Välj själv. De säljer kvistar som dagisbarn i Kina sprayat med silverfärg, eftersom det är priset och butiken som räknas främst, och inte så mycket prylen som sådan. För vore det faktiskt prylen, skulle tedrickaren ha kunnat hämta en pinne i skogen, och köpt en sprayburk för trettio spänn, och sedan sprayat själv. Hur många kvistar som helst, dessutom. Marginalen på silverkvistar måste vara astronomisk!
Och gud vet allt annat fult de också hade. Ljusstakar och skit.
Igår,på vägen till en stilla kväll med öl, ciggaretter och en gammal fleecetröja som sittunderlägg (inte en designad PicknickFilt från Fina Affären) och hämtmat och fokus på social samvaro, passerades så en annan. En butik som säljer vad som bara kan antas vara äckligt te. Ety, detta var en affär som, åtminstone av skylten att döma, sålde te och kaffe och därtill hörande Prylar, med det explicita syftet att ges bort! Jaha?!"Hej! Välkommen. Hade du tänkt dricka teet själv, eller vill du bara ha något med ett äckligt ljuvt namn att ge bort?"
"Jag hade tänkt dricka det själv..."
"GÅ DÅ FÖR HELVETE NÅGON ANNANSTANS! HÄR SÄLJER VI PRESENTER!!! ...och dessutom smakar det apröv. Hela sortimentet!"
Eller vad?
"Ursäkta, går den märkliga, handgjorda, skeva Designade jättedyra kannan verkligen att hälla ur?"
"Nej, hurså? Vad spelar det för roll? Du ska ju ge bort den, och den är dyr! Och de blir rysligt inredningsvackra, precis som i tidningen där borta, om man ställer såna där jättedyra silversprayade pinnar i dem!"
Jag får rysningar på ryggen av de där djävla affärerna...
onsdag 5 augusti 2009
Ännu en kategori puckon
Idag är det dags att introducera en ny kategori snudd på hjärndöda puckon, och den här gången är det internetbedragarna. Alla som låter sig luras av detta förtjänar det!
Som den lätt nördige grabb jag är, har jag inte kunnat låta bli att, för en hundralapp eller så om året, köpa flera domäner med mitt efternamn. MittEfternamn.biz, .org, .net osv.
För en stund sedan fick jag mail från Ben Phillips, som arbetar för företaget PD Domains*. Han förklarar för mig att hans företag är villigt att köpa min domän för 65% av dess marknadsvärde, och så fort jag skickat mitt godkännande att de får domänen lovar han att sätta in dessa pengar på mitt paypal-konto, som är det de använder betalningar under $2000. (hela mailet finns längre ner**). Jag har en gång tidigare spelat med en sådan här snubbe, den gången var det fråga om ett nigeria-brev-liknande erbjudande som alla som sålde hemelektronik på Blocket.se råkade ut för. Han ville åt mitt paypal-konto, och var makalöst slarvig. Jag har såklart svarat min nya kompis Ben, helt i hans egen anda, och varit väldigt noga med att skriva helt fel saker överallt, enligt följande:
Dear mr Phillips
I'm sure you want to buy MYNAMEHERE.biz, given that it's such a wonderful domain and literally shits gold.
When I have redrawn the US$20.000 you mentioned below, that being 65% of the market value, from my paypal account, I shall hand over the domain. Sounds good? I'll give you my paypal account information when you confirm this is not a scam.
Thankyou!
/Tehataren
* Ja, surfar du dit blir du nog av med allt du äger och har, din förstfödde inkluderad!
**
Dear Sir or Madam,
we are interested to buy your domain name MYNAMEHERE.BIZ and offer to purchase it for 65% of the appraised market value.
As of now we accept appraisals from the following leading appraisal company
PD Domains
or any other reputable appraisal specialist.
If you already have an appraisal please forward it to us.
As soon as we have received your appraisal we will send you our payment (we use Paypal for amounts less than $2,000 and escrow.com for amounts above $2,000) as well as further instructions on how to complete the transfer of the domain name.
We appreciate your business,
Yours truly,
Ben Phillips
Domain Resale
Som den lätt nördige grabb jag är, har jag inte kunnat låta bli att, för en hundralapp eller så om året, köpa flera domäner med mitt efternamn. MittEfternamn.biz, .org, .net osv.
För en stund sedan fick jag mail från Ben Phillips, som arbetar för företaget PD Domains*. Han förklarar för mig att hans företag är villigt att köpa min domän för 65% av dess marknadsvärde, och så fort jag skickat mitt godkännande att de får domänen lovar han att sätta in dessa pengar på mitt paypal-konto, som är det de använder betalningar under $2000. (hela mailet finns längre ner**). Jag har en gång tidigare spelat med en sådan här snubbe, den gången var det fråga om ett nigeria-brev-liknande erbjudande som alla som sålde hemelektronik på Blocket.se råkade ut för. Han ville åt mitt paypal-konto, och var makalöst slarvig. Jag har såklart svarat min nya kompis Ben, helt i hans egen anda, och varit väldigt noga med att skriva helt fel saker överallt, enligt följande:
Dear mr Phillips
I'm sure you want to buy MYNAMEHERE.biz, given that it's such a wonderful domain and literally shits gold.
When I have redrawn the US$20.000 you mentioned below, that being 65% of the market value, from my paypal account, I shall hand over the domain. Sounds good? I'll give you my paypal account information when you confirm this is not a scam.
Thankyou!
/Tehataren
* Ja, surfar du dit blir du nog av med allt du äger och har, din förstfödde inkluderad!
**
Dear Sir or Madam,
we are interested to buy your domain name MYNAMEHERE.BIZ and offer to purchase it for 65% of the appraised market value.
As of now we accept appraisals from the following leading appraisal company
PD Domains
or any other reputable appraisal specialist.
If you already have an appraisal please forward it to us.
As soon as we have received your appraisal we will send you our payment (we use Paypal for amounts less than $2,000 and escrow.com for amounts above $2,000) as well as further instructions on how to complete the transfer of the domain name.
We appreciate your business,
Yours truly,
Ben Phillips
Domain Resale
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Besökare sedan 090601: