Matematik är något man förstår. Med mindre man har något som kan diagnosticeras, som t.ex dyskalkyli, vilket nästan ingen har*, kan ALLA normalbegåvade människor förstå matematik upp till åtminstone gymnasiets matte C. Om du inte fattar ett läsetal som går ut på att addera äpplen och päron, då är det inte fel på matten, utan på ditt intellekt.
Det är ironiskt att det behövs ett mycket större intellekt för att förstå att matte är något hyfsat enkelt, om man bara försöker förstå istället för att lära utantill, än för att förstå själva matten.
* Ja, skitmånga påstår sig ha det, men det är bara en ursäkt för att inte göra det. Det är helt enkelt inte sant. De är bara för dumma för att förstå att de skulle kunna förstå matten om de bara försökte. Det är som med dyslexi. Att du är lat, ointresserad och dum, är inte detsamma som att du har dyslexi. Det är faktiskt så att de inte har någonting med varandra att göra.
Jag brukar,när ämnet matteundervisning kommer på tal, dra min egen anekdot. Sommaren mellan lekis och skolan hittade jag min mosters gamla mattebok från sjätte klass och hade vansinnigt skoj med den. Jag räknade, baklänges-ingenjörade och levde rövare. Boken ifråga hade tydliga förklaringar på hur allt fungerade så det gick att läsa sig till. Jag var extatisk inför att börja skolan och få hjälp att förstå ekvationerna som blev för svåra efter två okända.
SvaraRaderaSen satt jag i tre år och ringade in äpplen eller rapade upp plus och minus på ensiffriga tal. Det var "fel" att jag såg mönster i nians tabell och därför letade mönster i de andra tabellerna - jag skulle lära mig utantill. (Jag förväntar mig inte att en lågstadielärare ska kunna förklara nummerteori men uppmuntra entusiasm är väl ändå inte för mycket begärt?) Lagom till trean var matte "svårt" efter att ha varit pisselätt. På mellanstadiet var det världens tråkigigaste ämne. Det som räknades var hur många tal man räknat - inte om man förstått varför de blev som de blev.
Ett annat problem, som jag upplevde det, var att de nya matteböckerna inte förklarade ett skit. Det var meningen att läraren skulle göra det. Lycka till med det när ens lärare var Piss-Margareta som hälsade elvaåringar med handdockor på morgonen. Hon kunde inte subtrahera en fjärt från en tallrik bönor och löste detta smidigt genom att helt enkelt belöna flest upprepningar av samma sorts tal. Introducera en ny princip bara för att du förstått den förra? Varför då?
Samma sak i högstadiet. Böckerna var "förenklade" - lärde inte ut namn, formler, funktioner eller begrepp. Bara rader och rader av tal som var helt utlämnade till lärarens förmåga att förklara och sätta lämpliga mål. Kunde det inte baklängesingenjöras från facit så var det kört.
Jag jobbar fan med statistik och programmering. Det lärde jag mig på egen hand när internet blev stort nog för att duktiga pedagoger skulle börja dela med sig av skriftlig information till världen. Annars hade jag fortfarande varit självutnämnd dyskalkyliker.
Det är inte bara lathet när folk tappar intresset för matte - ibland har det noga nötts ur dem av lgr-80.
Du har helt rätt. Och problemet där är ju att uppfattning om matte som något Utantillämne och något man har läggning för eller inte, också är befäst hos lärarkåren för yngre årskurser.
SvaraRaderaHur många lärare i åk 1-7 har läst mer matte än Ma C på gymnasiet? Inte många. De flesta är Duktiga Flickor, som gick samhällsvetenskaplig linje/Program, trodde att de inte kunde matte, men fixade utantillet ändå, eftersom de var så djävla Duktiga, och sedan har läst språk.
Det är fan inte en slump att så många inte kan räkna.