Nu har jag följt Den Bruna Maten ganska länge. Det är sällan de ger sig på proggarna annat än i rent kulinariska syften. Ja, och vad därmed äger samband. Sällan är de elaka mot kommunisterna, men det finns, märkligt nog, få som har så djävla ömma tår som de 40-talister som åkt gratis uppför världens största ekonomiska uppsving någonsin, och nu kan sitta där i dyra villor med skitmycket stålars och komma ihåg hur fint det var att vara kommunist, medan ungarna inte har någonstans att bo. Djävlar vad de skrek när Moodyson gjorde Tillsammans, och nu när Den Bruna Maten finns att läsa även tryckt, så att den når även 40-talisterna, då gnälls det. De skriker "Snorungar!!!!" som var det fråga om Anderssonskans Kalle som pallade äpplen i pilsnerfilm. Men vet ni, allt handlar inte om er. Ibland är det bara så att någon tar gratispoänget och gör sig lustig över äcklig mat på 70-talet. Det var inte ens proggarnas mat, för det här var svensson-maten. Inte linsgrytorna från korridorköken.
Men nu ska du ha någonting djävligt klart för dig, ditt gamla proggtroll. De ger sig på er mat FÖR ATT DEN VAR ÄCKLIG SOM FAN!!!!!
Ni var naiva, puckade, egofixerade, obildade och okunniga de flesta av er och begrep inte att Mao och Stalin OCKSÅ mördade miljoner. Och de åt säkert bättre än ni också. Och det här handlar ändå inte om er. Det handlar om äcklig mat, som faktiskt var precis så äcklig som den beskrivs. Jag minns...
Läs själva om någon som tagit boken helt fantastiskt oerhört personligt.
Ja, hon skriver för Arbetarbladet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Besökare sedan 090601:
Alltså, jag har inte läst den än. Påstår de verkligen att brunheten var ett utslag av vänsteryttringar,öht? Eller ska det liksom vara införstått eftersom det var sjuttiotal?
SvaraRaderaJag är ändå född på sjuttiotalet och mina, erkännes: luddiga, minnen av sjuttiotalet är inte alls fyllt av Tillsammans och linsgrytor. Det var nog ett sjuttiotal som hände någon annan.
Mitt sjuttiotal var fyllt av benjaminfikusar, serveringsvagnar, jordglober som visade sig vara dolda barskåp, sammetsaffischer, gillestugor och väldigt, väldigt brun mat. Och detta fortsatte åtminstone till 1983. De flesta av oss (jag använder ett kollektivt "oss" där jag mestadels räknar in mina föräldrar, snarare än mig själv) var inte så vanvettigt politiskt medvetna utan levde ett väl så konsumeringsinriktat liv som vi gör idag. Det fanns bara inte lika mycket att konsumera. Fotona på mina föräldrar från då visar glada konsumenter som reser på charter eller visar upp julklappar iförda PussåKram.
Att maten var brun - ja, det var ju bara så det var? Med mindre än att DBM - boken - rakt ut skriver att allt var Drutten och Krokodilens fel så har jag svårt att förstå varför Juggas tror att ett löpande skämt om en epok är riktad mot en av ett flertal livsstilar som inföll då?
(Jag är, f.ö, urpsrungligen från ABs upptagningsområde och kan inte minnas en tid då hon inte skrev nästan hela tidningen själv. I viss mån hjälpt av praktikanter från Vasaskolan.)
De gör sig emellanåt lustiga över proggen, men det ska proggarna fan ha. De ska ha mycket mer än så. Mest gör man sig lustig över maten. Faktiskt. Och sällan över just linsgrytorna, som kan vara riktigt goda.
SvaraRadera