Mer om näthat

Jag har deltagit i en diskussion i ett kommentarsfält. Jag har varit försiktig, saklig, mån om att framhålla omständigheter och måtta.
Jag har sagt att jag inte alltid, precis alltid, vill omges av barn, mina och andras, utan någon gång ibland uppskattar en stunds lugn och ro med bara vuxna, där jag kan tala en hel mening utan att bli avbrutan av märkliga ljud, utvält mjölk och snorsträngar till naveln.

Jag har inte varit aggressiv eller någonting, och jag har mötts av sådant ofantligt hat för att jag ens våga säga att jag någon gång ibland kan råka vilja göra annat än torka snor. Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar mina barn eller hur mycket jag faktiskt ägnar mig åt dem (även om jag numera är varannanveckasförälder, så att jag har nästan överdrivet mycket Vuxentid), jag är ändå en dålig förälder för att jag vill ta en fika i lugn och ro någon gång. Jag brukar vara dålig på att ta kritik, ju mindre saklig, desto mer tar jag åt mig negativt. Men detta är bara så dumt att jag, förvånande nog, faktiskt inte suger åt mig ett dugg. Jag känner mig lite som en schäfer som blir skälld på av en chihuahua, och bara lägger huvudet på sned och tittar på den lilla råttan.

Är det såhär Marcus Birro känner inför alla som försöker förklara för honom vilket universum han lever i?