Grattis!

Idag är det fem år sedan mitt fantastiska barn klämdes fram. Han var lite klen, två veckor tidig, och somliga av proffsen som var där verkade lite oroliga och tyckte det var bråttom, men det gick bra. Min son, som, enligt naturen, inte borde ha kunnat varken bli till eller överleva förlossningen, men som tack vare modern medicinsk vetenskap både finns och är frisk och stark och vacker och smart och rolig och tycker om att fotografera.

Mitt mirakel som dessutom, genom sin blotta existens, gav sin mor den ofantliga hormonspark hon behövde för att bli mindre skev, och sedan kunna bli gravid, vilket gav oss lillebror knappt två år senare.

Han är min lycka, min sol och mitt allt, och snudd på på minuten när på sin femårsdag, kom han in i mitt rum imorse och berättade att han inte kunde sova.

Skit i det, sa jag, nu ska vi ha tårta!
Och så plockade vi fram tårta, och te och presenter, och klättrade upp till lillebror som fortfarande sov, och satt i deras säng (ja, rent tekniskt är det en säng, men den är 3,60 lång, och de sover i varsin ände), och åt tårta med tallrikar i knäet och drack te och saft, och sedan öppnade vi presenter. Sonen blev ofantligt lycklig över sin spargris, som är det enda han egentligen önskat sig senaste året, men inte fick i julklapp. Den var i guld och antik och köpt i begagnat-butik på Söder. Han fick en peng också, att stoppa i. Vi får se om han blir ingenjör eller går på Handels.

Sådeså.

Idag är det den viktigaste dagen på året. Eller, den ena. Det finns en till i början av december som är lika viktig.