fredag 20 januari 2012

leka vuxen

Elephant Drinking, Amboseli, 2007. 
Killed by Poachers, 2009.
Jag har, som så många andra, svårt att se mig själv som vuxen. Jag har yrkesarbetat i över tio år. Jag kör en stor familjebil. Jag köper bostäder. Ja, inte ofta, och en i taget, men bor iallafall inte på studentrum eller hos mamma. Jag har barn. Jag har en buffert på banken, så att jag kan fixa ett trasigt kylskåp eller lösa ut bildjäveln när den gått sönder. Jag läser ledarsidorna i tidningen. Jag minns tvprogram som högskolestudenterna inte kommer ihåg. Jag är närmre förtio än trettio.

Allt yttre talar för att jag är Vuxen.

Ändå blev jag alldeles chockad igår när min chef nämnde att jag inte säljs som grön, nyexad konsult, utan som erfaren. Och när jag tänker efter... så.... har jag ju varit anställd på det här företaget i snart sex år, och det är inte mitt första jobb. Jag har hunnit med rätt många projekt nu. Och ett par tre yrken.

Men nej. Det sitter där inte ändå. Den där tryggheten vuxna alltid verkade ha, som i mina ögon var den främsta och mest åtråvärda vuxenegenskapen, den har inte infunnit sig. Det där att alltid veta, att alltid vara lugn och drabbas av mobbare (nej, jag är inte mobbad så jag märker det nu heller) och att tryggt gå till jobbet och veta man gjorde där och förstå skatter och hus och att bygga och renovera och betala räkningar. Jag är inte osäker på samma sätt som när jag var 17. Jag är osäker på lite andra saker, men jag är nog lika osäker, totalt sett. I förhållande till min omvärld känner jag mig lika liten. Jag har alltid hängt med folk som i sammanhanget varit duktigare och "större" än jag, när det gällt fritidsintressen, utbildning och arbete. Min far brukade säga att man borde göra det, för då utvecklas man, och ja, inte fan lär man sig av folk som kan mindre än man själv. Själv har han sett till att bli en av Kommunens Stora Män, medlem i alla Gubbklubbarna och med hög inkomst. Men han stannar i småstaden han bor i, för skulle han flytta hit skulle han inte Vara Någon. Själv har jag, av ren slump för all del, följt hans råd. Jag har utvecklats och växt, på många sätt, men inte i självkänsla eller självförtroende. Att alltid vara Minst är inte särskilt stärkande ur de perspektiven har det visat sig.

Nu hjälper det inte att byta till annat umgänge. Jag skulle kunna byta arbetsgivare till en där folk inte är Bäst, men jag vet ju ändå hur duktig man är när man är duktig. Jag skulle kunna gå med i en fotoklubb med bara nollor, men jag vet fortfarande vem Nick Brandt är. Jag skulle kunna spela gitarr i ett band med nybörjare, men jag vet fortarande hur Söderberg producerar musik och Slash spelar.

Det är bara att åka med, antar jag, och vara tacksam att jag får vara med i klubben och dessutom plötsligt betraktas som erfaren och lättsåld av min arbetsgivare, och att Glitterflickan tycker om när jag spelar (Vilket ju inte är det sämsta), och att en och annan faktiskt både betalat för mina bilder och rekommenderat mig till sina kompisar för bröllop och annat.

Jag kommer aldrig att bli bäst. Jag saknar både det driv och den talang som krävs för att bli Bäst. Frågan är om jag skulle nöja mig med att vara bäst. Min far har aldrig gjort det. Han har försökt kompensera. Som fotograf var han bäst, men det dög inte. I sitt nuvarande yrke är han också bäst. Det duger inte. Han är iofs trygg i sin yrkesroll, men som människa är han fortfarande liten liten liten, och inget han gör kommer någonsin att få honom att växa på insidan. Är det därför han skaffar fler barn på ålderns höst? Som förälder är man gud.

Själv är jag livrädd för att inte göra mig förtjänt av den beundran jag erhåller. Han är så desperat efter bekräftelse att han sätter fler barn till världen för att få den.

Och det här, hörrni, blev något annat än jag tänkt. Tydligen behöver jag också se över min förmåga att i text hålla en röd tråd. Trodde ni att jag skulle knyta ihop säcken lite elegant och inte bara flumma iväg? Tuff skit govänner. Jag är inte stor nog för sådana bedrifter.

5 kommentarer:

  1. Se där. En sak till som vi delar. Fäder som gillar att vara pampar i sina små städer.

    SvaraRadera
  2. Min magiska spåkula säger att åsyftade fäder båda är... fyrtiotalister?

    SvaraRadera
  3. MKM, bilda klubb?

    Jessica: Close, but no cigar. Fast folk födda 1950 är väl ungefär 40-talister? Träffade du honom skulle du aldrig se skillnad.

    SvaraRadera
  4. Ändå blev det ett mycket tänkvärt och träffande inlägg. Svamla på, du!

    SvaraRadera