People person? Think not...

På temat "I think I'm becoming less of a people person" samtalade jag igår med en granne. Jag tog en stilla mellanöl och en födelsedagspresentbok (TACK NIKKI DU ÄR BÄST AV ALLA!!!!!) på min uteplats, när en pensionär med hund gick förbi. Han hälsade vänligt och undrade hur jag kunnat få parkeringsplatsen precis utanför min dörr, när andra väntat i flera år. Folk pratade och undrade, nämligen och han hade förklarat att de fick väl ringa HSB och fråga.

Jag påpekade att de kunde ha frågat mig. Jag har inte fått platsen. Jag fick förre ägarens parkeringstillstånd som varar månaden ut när hon flyttade, och sedan får jag stå på gatan som alla andra.

Han gick vidare med att diskutera grannar, hundar, blattar och andra dumheter, och jag var mån om grannsämjan och muttrade bara något när han nämnde blattar. Det skäms jag över nu. Å andra sidan ska han snart flytta, sa han, och jag önskar honom lycka till. Av hela mitt hjärta.

Han fortsatte ytterligare med en ganska aggressiv runda skryt över hur han brukade skälla på folk, på värsta gubbmanér, och försöka köra vad som modernt kallas härskartekniker, och jag nickade med. Fan vad flat jag var. Usch.

Till slut sa han något om att jag, som "Malmöpåg" såklart höll på MFF. Då blev det för mycket. Jag uttryckte tydligt min uppfattning om Fotboll. Jag avskyr fotboll. Jag tar inte i det med tång. Jag befattar mig inte med fotboll.

Vilken djävla fågelholk jag plötsligt stirrade in i. Han gick vidare med att berätta att det ju fanns både hammarbyfans, aik:are och djurgårdare i huset. Jag upprepade min ståndpunkt att jag menar att fotboll är en djävla styggelse. Hade jag tyckt fotboll var något bra, hade jag sannolikt hållit på MFF, men nu gör jag inte det, och då skiter jag också, helt utan aktning, i MFF.

Det var som att förklara olinjära flerdimensionella integraler för en tvååring.

Sedan gick han, men då var värmen ute borta.

Gubbdjävel.