Lite jobbigt om att försvara sig

I ganska många år har jag följt vad som numera är exfruns blogg. Jag har läst allt hon skrivit där, och ofta har det varit intressant, därför att hon tagit sig tid att formulera intressanta tankar. Bitvis har det varit en rätt tråkig blogg, med fokus på saker som inte intresserat mig.

På sistone har det såklart intresserat mig väldeliga, eftersom min egen skilsmässa och exfruns väg när hon gått vidare avhandlats, även om jag inte läst det mesta av just det, eftersom det hamnat i lösenordsskyddade inlägg. Jag har visserligen lösenordet, men hon bad mig att inte läsa, och det måste man väl respektera. Vi är inte ett par längre, och vi måste bryta.

Häromdagen, i samband med att det började kännas som om vi satt ihop lite för mycket fortfarande, menade hon att jag inte borde läsa hennes blogg alls mer. Det får jag väl också respektera, och ärligt talat är det rätt skönt att släppa taget.

Det finns dock ett problem med detta, som jag också måste släppa. Jag har svårt att tro att jag generellt framställs i vackra ordalag när jag alls nämns. Jag läser det inte, och jag har inte en sportslig chans att försvara mig eller bemöta de eventuella anklagelserna. Å andra sidan ska jag inte behöva göra det. Jag har inte med hennes anklagelser att göra, på något konstigt vis, hur märkligt det än låter. Hon ska få skriva vad hon vill, och jag ska förbehålla mig rätten att fullständigt skita i vilket. Vad jag vet är det bara två människor vars åsikt jag bryr mig om som läser hennes, och jag har fullt förtroende för att de läser inläggen om mig en smula kritiskt och tänker själva. De är duktiga på att tänka själva.

Hon sa att hon inte tänkte läsa min blogg mer heller. Jag sa "Det gör du som du vill. Det bekymrar mig inte." Jag undrar om hon håller det. Det kanske dyker upp en kommentar här, signerad Exfrun.