Om skilsmässa

Jag är tacksam.

Jag är oerhört tacksam att jag en gång i tiden hittade en tjej som var vettig och smart. Hon gav mig världens finaste barn, och hon sätter dem främst av allt. Hon är den bästa mor de kunnat få.

Jag ser så många skilsmässor där, i allmänhet kvinnorna, ensamma tar barnen, i allmänhet med motivationen att det är för barnens bästa. Barnen får inte längre träffa sina pappor, och de skuldbeläggs om de försöker. Det är tvister i tingsrätten och det är bråk om pengar och hus och allsköns skit. Det är svärföräldrar som kastar skit på sin barns ex, och det är barn som inte längre får träffa farmor och farfar.

Mitt ex är, med rätta, besviken och ledsen på mig. Jag lämnade henne, och hon får inte längre träffa sin barn varje dag. Men hon tänker ett steg längre, och ställer barnen framför sig själv, och låter dem träffa sin pappa. Hon baktalar inte mig inför barnen, utan inför sina vänner, och det är helt i sin ordning. Det är det man har vänner till. Och jag har gjort några riktigt dumma saker. Saker jag i viss mån ångrar, men inte kunde göra ogjort. Saker jag gjorde när jag mådde dåligt och från botten av en tratt tittade ut.

Just nu, mitt i skilsmässan, och mer eller mindre under pågående flytt ("Jag har ställt en del saker som är dina i boden!") är allt såklart infekterat och lite svårt, men hon anstränger sig för att hålla nivån civiliserad, och lyckas väl.

I fredags hämtade jag och barnen upp henne efter vad jag antar var en dejt när vi var på väg hem. Hon var fin. Jag hoppas det var någon trevlig hon träffade.

Jag är så tacksam. Mina barn slipper tingsrätten och bajskastande föräldrar.

exet: Tack!